Med dragspelen ute på byn, politiker unplugged

Jag tror att det var Mikael Wiehe, av alla människor, som i ett popp-program på tv tidigt 90-tal sa något i stil med att Joakim Thåström (det här var under Peace, Love and Pitbulls-perioden) borde ta ett dragspel och åka ut på landsbygden och visa sin verkliga begåvning. Underförstått, antar jag, i stället för att spela in en massa oväsen.

Det där är en föreställning som sitter djupt, på många områden, inom kulturen, idrotten, reklamvärlden, medierna: Unplugged och småskaligt som något genuinare och sannare än plugged in och storskaligt. Begåvning och kvalitet blottlagda in på märg och ben. Uttrycket reducerat till det allra väsentligaste. Inga trix och nödutgångar kvar.

Dramatenskådespelaren som står med en dödskalle på en bakgata i Säffle. Abba-legenden som sätter på sig dragspelet och drar ut med spelmännen från Orsa. Real Madrid-idolen som kickar spontanboll på det politiskt och ekonomiskt misshandlade förortstorget. Arenafyllaren som spelar hemligt och akustiskt på en obetydlig krog i sin lilla hemstad. inför gamla klasskompisar och polare från det första bandet.

Björn Borgs garageport i Södertälje, inte minst den.

Men hur är det inom politiken? Finns det även där en föreställning om det småskaliga och akustiska som bättre måttstock på vad en politiker går för, än det stora uppträdandet inför miljonpublik?

Inte riktigt på samma sätt. Ofta är det tvärtom, en politiker bedöms utifrån sin förmåga att behärska miljonsammanhangets 15 sekunder, inte sin förmåga att formulera, förklara och förädla en seriös och personlig samtids- och samhällsanalys bortom slagord och poser. Men för politikens anseende skulle det gjort underverk om politikers kvaliteter unplugged stod i centrum oftare.

Ta det som ett tips, så här ett valår när den politiska debatten infantiliseras och fördummas mer än vanligt, och man kan förtvivla över nivån: Gå och lyssna på politiker när mikrofonerna är avslagna. När de snackar utan rädsla att replikerna ska vanställas i rubrik och sociala medier-panik dan efter. När de stänger av de retoriska högtalarna, tillverkade för att maximal spridning av mullrande basgångar, och langar fram dragspelen spontant nere på byn.

Visst, i enstaka fall kan det bli en förskräckligt upplevelse av hyckleri – som i Uppdrag Gransknings valstugereportage 2002. Eller kända politiker som visar sig vara helt beroende av skarpa rådgivare och talskrivare, och är hjälplösa utan dem. Sådant förekommer.

Och avslöjar politiker inkompetens eller falskhet unplugged, övertygar de inte ens när de får tid och ro på sig att visa vad de kan i ett informellare sammanhang, bådar det inte gott.

Men det är faktiskt, vill jag hävda, betydligt vanligare att politiker i de mindre, tålmodigare, inte lika polemiskt laddade och mer reflekterande sammanhangen växer intellektuellt och analytiskt. Visar sig pålästa, med fler nyanser, större lyhördhet och viss besk ironi över tokigheter i de egna lägren.

Det är en demokratiskt viktigt insikt, hur väl politikerna ofta vet vad de gör, och ibland agerar mot bättre vetande, på nivåer långt under vad de egentligen kan. För den insikten – att politikerna har mer i instrumenten än de 15 sekunderna i tv visar – legitimerar och motiverar ett tufft, kritiskt ansvarsutkrävande efter beslut och mandatperioder.

Lyssna och testa vad kandidaterna, nationellt och lokalt, går för unplugged. Det avslöjar mycket.