En dyster utveckling i Turkiet

För den som bara följt de senaste årens händelseutveckling i Turkiet, med nedslagna folkliga protester, brutalt polisvåld, ökande spänningar mellan regeringsanhängare och regeringskritiker, inskränkt press- och yttrandefrihet, fortsatt förtryck av minoriteter och ett korrupt, allt mer nyauktoritärt styre kan det vara svårt att tro: Men det är inte länge sedan Turkiet lyftes fram som något av ett framtida hopp och en brobyggare i världspolitiken, och en fullt möjlig medlemsstat i Europeiska Unionen.

De första åren efter valet 2002 – där det då nybildade partiet AKP, under ledning av Istanbuls tidigare borgmästare Recep Tayyip Erdogan, vann en storseger – såg Turkiet ut att vara på väg att infria långtgående förväntningar om demokratiska och rättsliga reformer.

Under Erdogans inledande premiärministerskap fräschades kontakterna och samtalen med EU upp och blev mer konstruktiva. Turkiet började spela en ny roll som förmedlare runt sina gränser. En del lovande reformer i rättspolitiken och för minoriteternas ställning genomfördes. Och kanske viktigast av allt: militären – med ett antal militärkupper bakom sig – tvingades underordna sig det politiska styret.

Att ett parti som AKP, vars ledning har sina rötter i politisk islam, men vars program och väljarbas är bredare än så, syntes initiera en demokratisk reformutveckling förväntades få en förebildlig roll i hela regionen.

Även om det aldrig var nära, så diskuterades ett EU-medlemskap för Turkiet inte enbart som något teoretiskt, utan som en intressant möjlighet. Turkiet blev ett positivt exempel, i en region av dystra nyheter, på att saker kan gå åt rätt håll – via val och reformer.

Sedan började bakslagen komma, i takt med att en allt mäktigare och lynnigare Erdogan började ge efter för auktoritära lockelser och såg sig ha mer att vinna på att utvidga sin egen makt, än att fortsätta med reformerna. Med förra årets brutala övergrepp på fredliga demonstranter i Istanbul, de avstannade rättsreformerna, flera avslöjade korruptionsfall, en allt hårdare attityd till det fria ordet och återkommande maktfullkomliga uttalanden från Erdogan själv, synes Turkiet ha slagit in på en väg bort från demokrati och rättsstat igen.

Och även om sammanbrottet i Irak – efter IS-terroristernas frammarsch – har förnyat frågan om en kurdisk självständig stat, och Erdogan för att vinna kurdiska röster i presidentvalet visat sig beredd till nya samtal med de kurdiska rebellerna inom PKK, är situationen för landets minoriteter långt ifrån acceptabel.

Nu menar många, inte bara Erdogans motståndare, att Turkiets år som förebild redan är en passerad epok.

På söndag hålls presidentval i landet. Att Erdogan kommer att vinna ses som redan avgjort. Enda frågan är om han lyckas få tillräckligt med stöd redan i första omgången eller tvingas till en andra valomgång. Och väl installerad som president, med hänvisning till sin ställning som direktvald, kommer han att söka genomdriva konstitutionella förändringar som förvandlar den i dag i huvudsak ceremoniella posten till en ny bas för ytterligare utökad makt.

Turkiet håller på att övergå från att ha varit de geopolitiska optimisternas intressantaste argument till att bli pessimisternas första hänvisning. Även om det är för tidigt att ge upp hoppet helt, är utvecklingen onekligen sorglig.