En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Min akademi, 18 idolporträtt: 15. Bill Watterson (1958- )

Andra namn på listan, när tidskriften Time räknade upp de tio mest tillbakadragna, eller skygga, kändisarna någonsin, var Greta Garbo, J.D. Salinger, Emily Dickinson, Harper Lee och Marcel Proust.

Och på plats sju, med en trots sina relativt unga år legendarisk allergi mot rampljus, uppmärksamhet, kommersiella jippon och mediala ståhej, fanns den amerikanske tecknaren Bill Watterson – skaparen av en av tidernas mest älskade serier, Kalle och Hobbe.

Få konstnärer, kanske ingen annan, har frivilligt, kompromisslöst och med obändig disciplin tackat nej till så många (och då snackar vi många) miljoner, så många erbjudanden, så många intervjuer och så många framträdanden, som Watterson.

När han efter tio otroligt framgångsrika år, kreativt tröttkörd och less på syndikats- och tidningsbranschen, meddelade att Kalle och Hobbe skulle upphöra i slutet av 1995 – serien gick då i mer än 2400 tidningar – låg världen för hans fötter. Medialt, kommersiellt, populärkulturellt.

Han sa nej tack, stängde dörren om sig och försvann utom synhåll. Nästan inga intervjuer alls, ingen ny serie, bara en handfull framträdanden, inga autografsessioner, inga besked om framtida planer, inga kändisfester, ingen sentimental comeback. Han slutade i tid, och han motstod lockelsen att leva i spotlightens sus och dus efteråt.

Redan under åren han arbetade med Kalle och Hobbe + Calvin and Hobbes på engelska, de filosofiskt klingande namnen ingen slump + var han känd för sin hårda kamp mot alla försök att kommersialisera seriefigurerna i form av gosedjur, t-shirtar, te-koppar, tv-serier och liknande. När han kunde stoppa det, försökte han.

Han var också djupt missnöjd med hur dagstidningarna behandlade seriegenren utrymmesmässigt, som om det vore något blaha, blaha man fyllde överblivet utrymme med, inte en konstnärlig verksamhet.

Hans integritet i yrket, hans känsla av ansvar att skydda sitt verk, har hela tiden vägt tyngre än möjligheten att tiga still och bara slå mynt av framgången.

Och det var en framgång som nästan saknar motsvarighet. En del serier har haft liknande spridning, och några andra har nått samma nivåer kvalitetsmässigt. Men kombinationen av internationellt genomslag och erkänd, konstant kvalitet kan kanske bara jämföras med Snobben (Peanuts) av Charles M Schulz.

När nyheten kom i somras, via Washington Post, att Watterson skulle göra en tillfällig comeback, efter nästan 20 år borta från serietecknandet, i en enskild gäststrip åt Stephan Pastis serie ”Pearls Before Swine” (Pärlor för svin), var det en jättesensation.

Att få möjligheten att samarbeta med Watterson var, har Pastis sagt, som att ”få ett samtal från Bigfoot”.

”Det var lika sannolikt”, sa han i en annan intervju i somras, ”som att Jimi Hendrix skulle säga till mig att han hade ett nytt gitarriff. Och ja, jag vet att Hendrix är död”.

Det är ingen idé att förneka det. Jag är ett förlorat fan av Kalle, hans levande tygtiger Hobbe och övriga figurgalleriet i serien, inklusive mamman och pappan, grannflickan Susie Derkins, skolmobbaren Moe, lärarinnan Miss Wormwood, skolrektorn Spittle och onkel Max. Jag har skrattat så att jag fått ont i magen otaliga gånger, uppkrupen i en soffa med något av samlingsalbumen – från tonår och fram till ikväll när jag skriver det här.

Tillsammans med andra seriehöjdpunkter i livet som Snobben, Bloom County, Doonesbury, FoxTrot, Strizz, Krazy Kat, Niklas Eriksson och Berglings hör Kalle och Hobbe till de verk som alltid bör vara synliga i bokhyllan, för att det ska kännas rätt.

Kalles och Hobbes värld är lika känd som Charlie Browns, Lucys och Linus, så den behöver knappast beskrivas närmare (och albumen finns ju för de lyckliga som har kvar att upptäcka serien). Alla som kikat det minsta på den vet att den är hysteriskt rolig, filosofisk och mänskligt insiktsfull + ett fyrverkeri av fantasi och fyndigheter, och ypperligt, subtilt, ibland poetiskt tecknad. Och det är ingen dålig förberedelse för föräldrar vars småttingar förr eller senare blir sisådär sex-sju-åtta år gamla, vidgar sina världar och börjar kräva nyval av papporna och mammorna med hänvisning till nya opinionsmätningar bland hushållets yngsta.

På en punkt är jag dogmatisk när det gäller tolkningen, och jag tror att det är en viktig punkt för upplevelsen av serien. Även om den är en hyllning till barns fantasi, är det inte, som en del snusförnuftiga velat göra gällande, bara i Kalles fantasi som Hobbe är en levande tygtiger. Hobbe är levande, hela tiden – det är bara de vuxna som inte förmår se det – slut på diskussionen.

Det berättas att Bill Watterson – han som inte vill skriva autografer med stort rabalder – under några år ställde in signerade Kalle och Hobbe-album i smyg på hyllorna i en lokal, familjeägd bokhandel i hemstaden Chagrin Falls, Ohio. Men när han upptäckte att några som köpt dem börjat sälja dem för högre priser, slutade han med det.

Ett omutligt snille.

 

**********************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”