Om toppkandidaterna i Umeå – Anders Ågren (m)

Är Ågrens hemlighet att han fruktar ett maktskifte?

Det vilar något av en paradox över Anders Ågrens valrörelse i Umeå 2014. Den utspelar sig i ett spänningsfält mellan hans etablissemangsprofil och hans outsiderroll. Mellan honom som talesman för det officiella Umeås projekt och honom som en oppositionsmoderat som aldrig riktigt kommer att accepteras av stadens vänstermajoritet.

Han hälsar besökare välkommen i en port han samtidigt själv, i andra avseenden, väntar på att få komma in igenom. Det är som lokalpolitikens egen kvantfysik: människor kan befinna sig i två helt olika tillstånd samtidigt.

En upplevelse han i så fall långt ifrån är ensam om i Umeå. Det är en reva även många andra kommunpolitiker i landet lever med – inom alla partier – på orter där det råder stark slagsida i opinionen åt ena eller andra hållet.

Kommuner har ju vanligtvis flera olika etablissemang, sida vid sida. Politiska, ekonomiska, mediala, akademiska, kulturella, föreningsbaserade. Ibland överlappar de varandra. Ibland snuddar de vid varandra. Ibland är de helt åtskilda. Men de politiska majoritetsförhållandena brukar ge en bra fingervisning om vilka politiker som är dömda till en viss gnutta misstrodd outsiderstatus, kommunalrådstitlar till trots.

Om de inte, vill säga, accepterar förutsättningarna, och agerar utifrån näst-bästa-lösningar för sina partier.

Ågren torde höra till de lokalpolitiker i Sverige som mest medvetet, uthålligt och skickligt sökt använda sociala medier som ett sätt bryta ner nedärvd och automatisk misstro som finns hos omgivningen inför vissa partibeteckningar. Inte för att vinna röster i digitala forum. Snarare för att genom kontakter med Umeås nätgrästoppar dämpa aggressivitet, förebygga kritik, motverka fördomar och vinna neutraliserande goodwill hos dem som tidigare fräst vid första stapeln av m:et i moderaterna.

Valresultatet lär visa hur väl han lyckats. Men att det handlat om en medveten strategi för att skapa lite fristad för den egna profilen, att få mer gratis i en delvis misstroende lokalmiljö, är uppenbart.

Frågan är om Anders Ågren egentligen är särskilt missnöjd alls med den politiska situationen i Umeå? Ingen av detta vals toppkandidater ser så oreserverat nöjd ut som honom, på foton med lyftkranar från stadsbyggena i bakgrunden. Det är hans umebild. Kanske inser han att hans och moderaternas nuvarande inflytande är det största de kan räkna med inom överskådlig tid, som en del av en allians med socialdemokraterna över den sällan existerande blockgränsen i utvecklingsfrågor.

Den förändring av det lokala partilandskapet som ligger närmast till hands i höst, är snarare att tyngdpunkten går åt vänster. Rentav så mycket att den gamla stadsplaneringsalliansen mellan S och M, när Lennart Holmlund är borta och Hans Lindgren väntar på ett tydligt internt mandat, spricker.

I takt med att umepolitiken börjar bli upptagen med nya typer av frågor, där umeandan inte är den självklara utgångspunkten, skulle ett sånt scenario beröva Ågren på utgångspunkten för hans profil i stans politiska liv.

Den långa stadsplaneringsepoken – umeandans hemmaplan – är sannolikt på väg in i en paus. Istället väntar mer av ideologiska vägval kring synen på företagande, valfrihet, välfärdens organisering, medborgarnas relation till kommunen, det civila samhällets gränstrakter till det offentliga. Den typen av diskussioner kommer att börja tränga ut övergripande, kvantitativa mål om befolkningsmål och byggnader. Det är områden där gemytet upphör. Där konservatism, liberalism och socialism av olika grader inte kan komma överens längre. Där det inte längre är relevant att tala om att man jobbar tillsammans för Umeås bästa, då det finns starka, principiella motsättningar om vad som är Umeås bästa.

Ågrens strategi är att placera sig som Holmlunds egentlige efterträdare, en kandidat för dem som inte vill ha oroande, radikala förändringar i Umeå, som gillat 00- och 10-talens politiska huvudperspektiv. Det är ett försök att locka väljare från S i samband med deras generationsskifte. Han satsar allt på etablissemangsprofilen, och släpper oppositionsrollen. Men det är inte – viktig skillnad – ett försök att ta makten från S. Hans hopp är troligen istället att kunna värna samarbetet med S, för att hålla V i marginalen.

Den strategin rymmer risken att Ågren inte förknippas alls med de kontroversiella systemfrågor nästa mandatperiod kommer att handla om. Skulle S-M-alliansen upphöra, förlorar Ågren i etablissemangsstatus, medan andra positionerat sig som opposition.

Kanske är Ågrens hemlighet därför att han inte eftersträvar något maktskifte i Umeå så mycket som han fruktar det – ett maktskifte åt vänster som skulle placera honom i en missnöjd, inflytelselös opposition, på riktigt. Kanske är 2014 mer av ett ödesval för Ågren och moderaterna än för Lindberg och socialdemokraterna.