Därför måste Hörnefors lyckas

Med tågresor associerar man gärna lite längre sträckor; en färd genom landskap som hinner skifta, småbygder som påminner om och övergår i varandra, gång på gång, i timmar, tills man slutligen befinner sig i en helt annan miljö än vid avresan.

Man kliver på tåget med förhoppning att hinna med lite av varje – läsa, sova, jobba, fika (nämnde jag sova?).

Men tåget mellan Umeå och Hörnefors är inte en sån tågresa. Det är en, för att tala stockholmska, pendeltågskvart. Från Umeå Östra till Hörnefors tar det drygt 15 minuter. Den som somnar redan i höjd med Strömpilen, riskerar att vakna upp i Övik. Inget ont om Övik, men Övik är inte Hörnefors.

I lördags, i samband med Hörneforsdagen, anordnades en debatt (full disclosure: jag var moderator) med ett antal av Umeås ledande kommunpolitiker om Hörnefors framtid. Hur blir det med den lokala demokratin när kommundelsnämnderna försvinner? Hur kan en ort som Hörnefors behålla både social och kommersiell service? Vad kan locka nya företag och därmed jobb till kommundelen – och vilken typ av företagande och industri? Och hur undviker man att fastna i sovstadsfällan – en plats att bo på men inget mer, med allt annat lokaliserat till centrala Umeå?

Hur kan Hörnefors dra nytta av den nya infrastrukturen? Hur borde Umeå kommun agera, och vad måste komma underifrån och lokalt? Vilka attityder i stadshuset i Umeå är skadliga för Hörnefors? Vilka attityder i Hörnefors är skadliga för Hörnefors självt?

Kring sådana frågeställningar kretsar framtidsdiskussionen. Och det finns skäl för många fler än bara Hörneforsbor och ansvariga umepolitiker att ägna den uppmärksamhet.

Mycket av debatten i Västerbotten just nu handlar om centrala Umeå, urbaniseringens motor, och om de hårdast utsatta glesbygdskommunerna i länet. Det finns goda grunder för uppmärksamhet i båda de riktningarna. Men allra intressantast, ur ett regionalt, nationellt och delvis internationellt perspektiv är kanske ändå framtiden kommundelar i Umeå som Hörnefors, Sävar och Holmsund/Obbola, och Umeå-nära kommuner som Vännäs, Vindeln, Bjurholm, Nordmaling och Robertsfors.

De – eller flera av dem – måste lyckas, annars ser det tungt ut för landsbygden i norra Sverige, annars stämmer inte teorierna om vilja miljöer det är som får det lättast att behålla befolkning, service och näringar kommande decennier.

Inte minst Hörnefors uppfyller många kriterier som brukar räknas upp för att en småskalig landsbygd ska ha framtiden för sig: närhet till en tillväxt- och universitetstad, goda kommunikationer, attraktiv naturmiljö, aktivt föreningsliv, stark lokalidentitet, intressanta boendemöjligheter.

Hörnefors ligger otroligt nära (och kommunalt i) Umeå, i vissa avseenden, men är ändå något eget och annat. Hörnefors de kommande tjugo åren blir på sätt och vis ett test för hela landsbygden.

Där måste det lyckas – annars är det kört.