Om toppkandidaterna i Umeå – Jan Hägglund (Arbetarpartiet)
Hägglund – den siste industrisocialisten i Umeå
Den som inte hört Jan Hägglund långsamt och pedagogiskt uttala orden ”syntetisk diesel, baserad på biomassa”, vet inte vilka kvaliteter industrisocialistisk valrörelseprosa kan ha.
”Syntetisk diesel, baserad på biomassa” är punkt ett i den del av arbetarpartiets valmanifest som handlar om industrisatsningar och ökat miljömedvetande för Umeå. Arbetarpartiet vill se satsningar på grön industriell produktion – och omfattande samordning av forskning, produktion, distribution – i regi av samhällsägda storföretag. Det rör sig alltså om ett socialistiskt parti på riktigt.
Men det riktigt intressanta – idéhistoriskt – återfinns i den här meningen, hämtad ur samma manifest: ”Det är denna typ av långsiktiga tillväxtmotorer som vi vill ställa mot makthavarnas kulturdrivna tillväxt.”
Notera bejakandet av det klassiska tillväxtbegreppet. Arbetarpartiet i Umeå fastslår med en intellektuell ärlighet som man sällan hittar lika oreserverat på vänsterkanten i svensk politik längre, att långsiktig, industribaserad tillväxt och långsiktiga resurser till välfärden + alltså skapandet av resurser och fördelandet av resurser + hänger ihop. (Låt mig säga att jag som liberal inte för ett ögonblick tror att socialismen vore bra på att skapa resurser, men analysen är redig.)
Partiet ser ingen motsättning mellan miljö och tillväxt eller miljö och industri. Hägglund anser tvärtom att ett av Umeås problem är den snobbism som ser ner på industriproduktion och vill förvandla Umeå till en handels- och konferensstad.
Hägglund distanserar sig gärna i samtal från föreställningen att Arbetarpartiet + tidigare Offensiv, tidigare Rättvisepartiet socialisterna + är ett ”vänsterparti” i någon enkel mening. Det är den socialistiska samhällsanalysen som ska stå i centrum, inte placeringen på en skala. Socialism – inte vänsterism. Och – blunda nu Hägglund – faktum är att arbetarpartiet i Umeå och nyliberala kritiker av kommunalt slöseri med skattepengar på prestigeprojekt har en del instinkter gemensamma.
I takt med att i medierna inflytelserika vänsterdebattörer börjat avlägsna sig helt från en klassisk socialistisk samhällsanalys och istället fastnar i teatrala, självupptagna aggressioner och kortlivade modejargonger utan rötter och själ, framstår arbetarpartiets kärva, trägna, långsamma socialistiska röst som både en relik och något ganska befriande eget där ute på kanten.
Hägglund tar sin samhällsanalys på största allvar, och utstrålar en genuin vilja att vara saklig. Även om man inte delar hans ideologiska utgångspunkt, är det en källa till respekt, intresse och fortsatt uppmärksamhet. Hans ensamma mandat i fullmäktige gör mer nytta för Umeås debatt än otaliga, anonyma rösttryckare i andra partier.
Så varför har partiet bara ett mandat i Umeå, och varför är det svårt att se det växa? Nu kommer vi till kritiken och baksidan: De ständiga namnbytena á la kommunistiska fraktionsstrider på 70-talet, att de alltid tycks ha kampanjbord och materialutdelare överallt – som om medlemmarna är lite för ivriga – de outtalade anspråken på att representera de enda hederliga i en omvärld av vilseledda, konspirationsteorierna som tenderar att lätta från verkligheten: Arbetarpartiet är sin egen värsta fiende, har saboterat sitt rykte med mindre genomtänkta aktioner under årens lopp och utstrålar gärna något slutet, introvert. Då växer aldrig stödet. Då känner väljarna att det ensamma mandatet räcker.
