EU-pussel om toppjobben
Det var ett bredbent beslut, för balans snarare än finlir, som EU:s stats- och regeringschefer fattade vid lördagskvällens toppmöte i Bryssel.
Efter relativt rappa förhandlingar kom de överens att enhälligt nominera Polens premiärminister sedan 2007, liberalkonservative Donald Tusk till ny ordförande för Europeiska rådet och Italiens utrikesminister sedan i vintras, socialdemokratiska Federica Mogherini till EU:s nya ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”.
Tusk kommer från ett av de nyare, östra medlemsländer som längre krävt större inflytande, mer erkännande och fler prestigefulla poster inom unionen, och som under hotet från Ryssland nu efterlyser ett starkare östengagemang från EU.
Mogherini kommer från ett av de sydliga medlemsländer som sedan finanskrisen kämpat med stora ekonomiska strukturproblem och känt sig misstrodda och orättvist behandlade i sparkravsdiktat från Bryssel och Berlin.
Tusk kommer från det liberalkonservativa och Mogherini från det socialdemokratiska lägret. Tusk har profilerat sig som uttalat Putin-kritisk, Mogherini som påfallande Putin-försonlig.
Tusk har goda kontakter med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Mogherini har haft stöd av Frankrikes president Francois Hollande.
Det är alltså knappast något slump att de nominerades bredvid varandra.
Ingen av dem var väl en självklar kandidat för respektive jobb. Men tillsammans, som kombination och duo, täcker de in en större politisk kompromissyta och skapar ett bredare regionalt vingspann inom unionen än andra utnämningar skulle ha gjort.
Tusk har varit en respekterad, framgångsrik premiärminister i Polen. På senare år har han dock mött växande inrikespolitiska problem och kontroverser. Ryktet har gått en tid att han spanat efter internationella uppdrag.
Mogherini hör till Matteo Renzis nya mittenvänster-regering i Italien och är utrikespolitiskt svårbedömd ännu + vilket är ett skäl till att hennes oklara hållning i Ukraniakrisen väckt debatt.
Men Renzi är i behov av yttre framgångar i uppmärksammade EU-förhandlingar för att vinna stöd för sin reformpolitik på hemmaplan och har sedan Europaparlamentsvalet investerat mycket prestige i en relativt brysk kampanj för Mogherini.
Att Renzi lyckas i Italien är + tillsammans med att Hollande, efter den nya regeringsombildningen, lyckas i Frankrike + avgörande för EU:s ekonomiska återhämtning de närmaste åren. Övriga medlemsländer hade, mot den bakgrunden, ingen obetvinglig lust att tillfoga Renzi ett retsamt nederlag.
Beslut som var för sig skulle ha utlöst stark skepsis kan, när de presenteras samtidigt och som ett helhetspaket, få kritiker att med ett ”okej då” rycka på axlarna. Och anhängarna tillåts nicka belåtet utan att verka alltför partiska.
Avgående rådsordföranden Herman Van Rompuy nämnde i samband med nomineringarna i lördags tre svåra utmaningar som EU:s ledare står inför: den stagnerande ekonomiska utvecklingen, konflikten med Ryssland om Ukraina och Storbritanniens plats i Europa.
Det är viktiga, inte avundsvärda, uppdrag som väntar på Tusk och Mogherini.
