Ord inför helgen, 6 september

Jag vet inte om det är en septemberdikt, men det känns som en septemberdikt, och jag finner stor tröst i den. Kanske gör några av er det också. Den är skriven av Carolina Thorell och återfinns i samlingen ”Matriser för ett landskap” (2009). Så här lyder några av raderna:

”Du försvinner in i en genomskinlig morgon; det är grönt och fågelsång/ orden omärkliga/

*

De döda lägger sina händer i de levandes/ fållar upp klänningar/ tecknar bekännelser/ sig själva förutan/

*

Att böja sig inför döden/ liksom döden böjer sig för livet/

Att inte skämmas för sin tomhet/

Att vända sig bort i tillit”