Umeå måste undvika att bli Sveriges floskelstad

 ”It was the best of times, it was the worst of times”

Oj, så många ambassadörer den har, från vänster till höger, från socialister till byggkapital: föreställningen om Umeå som undantaget i norr, den förlovade staden, det återstående hoppet. Det är en jargong som odlas slentrianmässigt i de mest skiftande läger. Varje kotteri har sin umemyt som det slår vakt om, men tillsammans bildar de en körhymn till Umeås lov.

När beslut hyllas eller sågas görs det ofta med utgångspunkten, både hos förespråkare och kritiker, att Umeå representerar ett unikt ideal i samtiden.

De obekymrade tillväxtstaplarnas Umeå, de trendiga livsstilsspaningarnas Umeå, de frasradikala alternativrörelsernas Umeå + alla börjar, i sina respektive bubblor, att söka det som bekräftar myterna, istället för det som utmanar den egna världsbilden.

Så konstrueras det abstrakta Umeå som stadens ibland varandra överlappande politiska, akademiska, kulturella, mediala och ekonomiska etablissemang älskar att romantisera.

Kanske beror det på att decennier av relativt goda tider och snabb utveckling gjort att de flesta debatter handlat om satsningar, investeringar, etableringar och projekt. Inte om att hantera kriser och lösa djupa problem inom det bestående eller med minskande resurser.

Kombinationen av att ha råd att satsa på flera olika områden utan tvång att välja, och gott om fysisk plats för att hantera en befolkningstillväxt, har gjort att politiken kunnat tillfredsställa många intressen samtidigt.

Umeå har inte i samma omfattning som andra kommuner tvingats avstå och försaka. Flera olika umeberättelser har kunnat växa fram parallellt med varandra. Gemensamt har de, utan att vara eniga om något i sak, förstärkt övertygelsen att det finns något viktigt här, på ytan och under ytan, som saknar motsvarighet i landet.

(Parentes: En av paradoxerna i Umeå är hur oreserverat alla alternativrörelser åberopas i marknadsföringen av den urbana, unga staden, men sedan ignoreras när politiska beslut med relevans och substans ska fattas på allvar. Även som liberal kan man ju undra när Umeås salig-blandning-vänster ska inleda en självkritisk debatt om tendensen att göra sig hemmastadd i en ritualiserad varumärkesroll som ger mycket lull-lull-cred i sammanhang långt från makten, men inte något inflytande när frågor faktiskt ska avgöras?)

När det är som värst kan 2000-talets Umeå, upptagen med sin självbild, påminna om en skönandlig, privilegierad ädling i det slitna slottets hörnrum. Där står hen, med begränsade erfarenheter, men med höga, svärmiska ideal och en orubblig övertygelse om sin egen utvaldhet, gödd av timmar framför spegeln och en omvärlds artigheter. Om vår hjälte, som fått så mycket till skänks, utan att låtsas om det, böjde sig fram, drog undan gardinen och kikade ut genom fönstret på de ärvda ägorna, skulle hen se att det mulnar där ute.

Nu stundar invigningar igen i Umeå. Undrar om inte en politiker som Hans Lindberg (S) helst skulle slippa en runda till med myter om Umeås förträfflighet.

Det är livsfarligt för en kommun att bläddra för mycket i de egna broschyrerna; ännu värre att börja tro på det som står i dem. Att förvandla marknadsföringens medvetna halvsanningar till en inre, kollektiv morgonbön, passiviserar både i medgång och motgång.

En bister social och ekonomisk verklighet med utsatthet, spänningar och farliga stämningar kommer att tvinga även Umeå att diskutera sin utveckling och identitet på hela nya sätt, utifrån söndrigare erfarenheter än bara den unga universitetsstaden. Hösten har visat hur svår den diskussionen blir varje gång det handlar om konkreta åtgärder, och hur avgörande det är att den förblir human med vidöppna ögon för människor som far illa i en global samtid. Det är lätt att vara en tolerant, välkomnande stad i goda tider. I sämre tider blir det svårare – och ännu viktigare.

Nya miljökrav på hållbar, förtätad, urbaniserad stadsplanering har redan börjat skapa en dragkamp om små ytor, grönområden och gamla byggnader som kommer att fortsätta med ständigt nya kontroverser.

Framtiden när det gäller inflytande, resurser och investeringar i kommundelarna och byarna, liksom stadsdelar med stort utanförskap, kommer att orsaka heta diskussioner under resten av 2010-talet.

En växande stad, som samtidigt söker krympa ytor och avstånd. Hur ska framtidens kollektiv- och individtrafikliv planeras när forskning, miljörapporter och industriprognoser skiftar väldigt i rekommendationerna?

Vilken stabil grund kan läggas för en bred, lokal arbetsmarknad i en digitaliserad ekonomi där jobb inte längre generas i samma utsträckning som kring den traditionella industrin? Vad händer om den högre utbildningen går in i en ny era av globaliserad undervisning via internet som radikalt förändrar förutsättningarna för ett universitet som Umeås? Det är inte omöjligt att Umeå kan glänsa när det gäller innovationer och utbildning, utan att det leder till vare sig jobb eller befolkningstillväxt i framtiden. De bästa av tider, de sämsta av tider, när gamla recept slutar gälla?

De närmaste decennierna kommer politiker i Umeå att inviga färre projekt och svettas över fler svåra prioriteringar än sina föregångare. De olika umeberättelserna kommer att lämna sina parallella spår och krökas in mot varandra i maktkamper om resurser och långsiktiga vägval. Det kommer att bli svårare att upprätthålla myten om Umeå som det stora undantaget i norr.

Men kanske är det bra och nödvändigt? Umeås nya ledning har en chans att sätta tonen direkt, när 2014 klingar av som slutet på en lång epok. Om det hjälper lokalpolitiken att bottna djupare och mer härdat i en ny tids frågeställningar, är det inget att beklaga att högtidstalen blir sämre och självbilden något stukad.