Ord inför helgen, 22 november

I min första fullastade ryggsäck med böcker från stadsbibliotekets nya lokaler återfanns dikter av lettiska poeten Vizma Belsevica, i svenska tolkningar av Juris Kronbergs. Den här dikten är en som jag läser gång på gång, ”Att vara rötter….”, hämtad från samlingen ”Jag lindar mina sånger till ett nystan” (1981) ur boken ”Havet brinner”. Så här formulerar hon en av livets stora utmaningar:

”Att vara rötter. I underjorden, där inte en stråle/ klättrar ner. Där ljuset inte tittar in./ Utan fåglar är toppen. Utan blad är grenen./ Men djupens källa är kvar i strängarnas fina hår/ och får ej brista. Rötternas svarta arbete/ utan vila. (Till och med vinterns sömn är skenbar.)/ Samla. Föda. Dricka. Vara den stumma länken/ mellan bitter utplåning och liv. Åt den vita blomman/ genom sitt missbildade, osynliga vara/ skänka solens jubel och uppenbara skönhetens styrka./

Vara rötter. och inte avundas blommorna.”