Att bryta upp blockpolitiken är det bästa alternativet

Det parlamentariska läge väljarna skapade den 14 september behöver inte ses som en olöslig gåta eller ett destruktivt sabotage av överenskomna planer. Det var definitivt inget practical joke att skaka på huvudet åt innan man återvänder till ordningen; ingen ironisk lunchretweet av dagens snackis att glömmas vid dagens slut.

Demokratisk valresultat, tro det eller ej, bör tas på vuxet allvar. I det som glädjer, det som oroar, det som förfärar och det som förundrar. De har vanligtvis viktiga saker att säga om samtiden.

Socialdemokraten, kulturdebattören och folkrörelsenestorn Bengt Göransson sade något klokt efter förra valet 2010. Det var i samband med bokmässan i Göteborg, när etablissemanget i förnekelse och förnärmelse skakade på huvudet över hur delar av folket hade röstat, och började fundera på att ändra utskottsregler och annat för att hålla Sd borta från beslutsprocesserna:

”Vi måste vara öppna”, sa Göransson i sina slutord, “för det oväntade, vi måste vara öppna för ett samhälle som tillåter ett visst mått av anarki, överraskningar. Och det är egentligen det min bok handlar om. Det är en plädering för en politik där tankeverksamheten får vara fri och där människor får använda sina skallar till att tänka med och där vi tar tid att lyssna till deras tankar och bemöta deras argument, hellre än att pressa in dem i en fålla för att de snabbt ska rösta som vi har sagt till dem. (…)

Vi kanske ska ordna ett nyval och säga, vi är missnöjda med hur ni röstade, ni får rösta om, så att ni röstar bättre nästa gång. Vilken respekt för medborgarna avslöjar det, om man har den attityden? Vi måste faktiskt leva i den verklighet där vi finns, och att hantera den det gör vi bästa genom att använda våra egna skallar till att tänka med och inte bara att sätta hatten på, och att dessutom tillåta att andra använder sina skallar och möjligheten tänker något annat än det vi hade hoppats att de skulle tänka.”

Hellre än att uppfattas som ett problem att rätta till eller härda ut, kan den nuvarande mandatfördelningen i Sveriges riksdag ses som ett konstruktivt uppdrag att hitta underlag för nya samarbeten och idédiskussioner som inte är fastgjutna i den gamla blockpolitiken.

Problematiskt blir det parlamentariska läget först om man framhärdar i att tolka och hantera det utifrån ett orubbligt blockpolitiskt perspektiv. Om blockpolitiken är den enda tänkbara utgångspunkten, går inga ekvationer längre ihop. Alliansen förlorade. De rödgröna vann inte. De två partier som sitter i regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet, fick tillsammans lägre väljarstöd 2014 än 2010. Om den gamla blockpolitiken är tolkningsramen, blir väljarnas besked den 14 september omöjligt att begripa.

Utgår man från blockpolitiken hamnar sverigedemokraterna, det enda parti som gick kraftigt framåt, med sina 13 procent ofrånkomligt i centrum av varje analys, som hade det blivit största parti, och ges i praktiken en roll som tungan på vågen, utan att någon vill erkänna att det är en konsekvens av övriga partiers låsningar sinsemellan.

Men tolka valresultat utifrån sakfrågor i stället, som ett avslut på ett mönster som inte längre är relevant för nya samhällsutmaningar och som en möjlighet till samarbeten över den gamla blockgränsen, och det blir fullt av möjligheter. Utan att sverigedemokraterna vare sig hamnar i ständigt centrum eller ges mer inflytande än ett 13-procentigt oppositionsparti kan räkna med.

Oavsett utfall i budgetomröstningen på onsdag, borde socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet och centerpartiet sätta sig ner, samtala på allvar om ett blocköverskridande regeringsunderlag och söka lösa situationen långsiktigt. För resten av mandatperioden, utifrån det uppdrag väljarna gett.

Ett regeringssamarbete över den tidigare blockgränsen, vore inte en nödlösning eller en halvmesyr. Det vore intressantare än några andra regeringsunderlag, inklusive vad ett nyval skulle kunna föra med sig, och en för både samhällsdebattens nivå och regeringspolitikens substans utmärkt följd av valresultatet.

Det är oroväckande hur den inrikespolitiska luften just nu laddas upp av skadeglädje från allianshåll och självbedrägeri från S-Mp-håll inför den nya regeringens svåra start. Onsdagens omröstning borde inte utlösa vare sig triumf eller lättnad hos någon, likgiltigt hur den slutar. Har alliansen glömt bort att den förlorade valet? Har de rödgröna glömt bort att väljarna inte gav dem något eget regeringsmandat?

Blocköverskridande regeringsunderlag eller extra val är de enda rimliga alternativen utifrån valresultatet och partiernas besked inför valet. Det förstnämnda, ett nytt regeringsunderlag, vore att ta ansvar. Det sistnämnda, extra val, att erkänna hur kortsiktighet, ansvarslöshet och omognad råder.

Nuvarande situation, eller spekulationer om nostalgiska, ogenomtänkta experiment med en socialdemokratisk enparti- och minoritetsregering, är uttryck för en erbarmlig och pinsam blockdogmatism i svensk politik.

Både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt finns det ett stort antal sakområden – under längre tid låsta eller försummade – där blocköverskridande uppgörelser och idédebatter, på annan grund än den gamla blockpolitiken, skulle vara att föredra framför något som en alliansregering eller en rödgrön regering kan genomföra. Uppgörelserna skulle givetvis behöva överbrygga en hel del motsättningar – det är själva förutsättningen för förnyelse – men det gäller alla regeringssamarbeten, inklusive alliansens åtta år vid makten.

De uttryckligt liberala partierna i alliansen skulle få en chans att utveckla och prioritera idéer, sakfrågor och perspektiv som blev eftersatta under 2006-2014. Det kan gälla skiftande områden som näringspolitik, jämställdhetspolitik, integritetspolitik, integrationspolitik, socialpolitik och miljöpolitik. Bejaka det. Låt sikten klarna.

Miljöpartiet, å sin sida, skulle få tid att mogna till insikt om de skillnader i krav på ansvarstagande, intellektuell hederlighet och tydlighet vid målkonflikter som ifrågasatt regeringsställning innebär i jämförelse med statusen som mediala curlingobjekt i opposition.

Socialdemokraterna skulle vinna erfarenhet av att samarbete in mot mitten igen, partiets gamla paradgren när det gällt i svensk politik, och därmed kunna lämna vänsterpartiet kvar ute i en entydig oppositionsroll till vänster.

Med moderaterna och kristdemokraterna skulle det finnas kvar en stark liberalkonservativ opposition, och med V ett renodlat alternativ till vänster om regeringen. Sd skulle inte längre kunna förhäxa hela debatten, stå i parlamentariskt centrum som tungan på vågen eller låtsas utgöra ensam opposition.

Faktum är att valresultatet redan haft en frigörande effekt på den utomparlamentariska samhällsdebatten.

En intressant och kvalificerad integrationsdiskussion har dragit igång mellan liberaler och konservativa av olika slag + där motsättningarna inte följer några enkla linjer.

Inom den yttre vänstern börjar en länge uppskjuten debatt föras om vems ärenden man egentligen går, när man frasradikalt, dag ut och dag in, betygsätter, värderar och stämplar människor utifrån hudfärg, kön och livserfarenheter.

Inom den gröna rörelsen börjar man på nytt brottas intellektuellt med både tillväxt och landsbygd som för partiets samhällsanalys komplexa fenomen.

Det finns stora möjligheter i det parlamentariska läget om man bara vågar släppa ett blocktänkande som fördummar. När spektaklet på onsdag väl är avklarat borde fler, oavsett om regeringen överlevt eller ej, börja se och ta vara på de möjligheterna.