Ord inför helgen, 6 december

Margareta Renberg (1945-2005) skrev inte många dikter. Bara en samling kom ut under hennes livstid. Ändå har hennes poesi en avspändhet i det svarta och en svärta i det avspända, som få behärskar. Ur ”Tröst för ett tigerhjärta” (utgiven 2009) hämtar jag de här raderna:

”Knogarna värker/ man blöder under naglarna/ när man håller sig fast./ Men i fritt fall/ är man jämlik med smärtan./ Droppar sväller i mörkret/ runda som planeter./ Här mäts vår tid/ droppvis och snålt/ tick tack blip blop/ ur min otäta vattenkran/ ur någons öppnade ådror./ Stjärnor/ färglösa stjärnor/ röda stjärnor/ gudsdroppar av svett/ över någon som droppvis/ dör i natten./

Någon som inte/ kände sig värdig/ dör i natt./

Någon som tog livet på allvar/ dör i natt./

Sånt händer varje natt./ Upprymd av sorg Åh Gud!/ har jag skrattat ihjäl mig./

Tiden droppar i natten/ som en otät vattenkran./

Men det finns ett hav/ det finns ett hav/ det finns ett hav./ Jag vet att det finns ett hav.”