Pyssla för livet, inför amatörernas julafton

Advent- och juletiden är en frizon för mycket – positivt som negativt, genuint som falskt – i det moderna samhället.

En viktig, men inte särskilt uppmärksammad funktion decembers högtider fyller är som ursäkt för människor att ägna sig några veckor åt hantverk och pyssel de inte är professionellt skolade i, sällan behärskar mer än hjälpligt, inte söker status genom och aldrig kan motivera med någon ekonomisk nyttokalkyl.

Syslöjd, träslöjd, bakning, dekorering, stöpning, allt vad som tänkas kan. Allt det som en gång i tiden var livsnödvändigt, för det mesta oglamoröst vardagsslit i många hem, men som under de senaste 200 åren allt mer spjälkats upp till antingen avancerade konstarter, storskaliga, mekaniserade industrier eller frivilliga hobbyverksamheter.

Helgförberedelserna ger människor en chans att ge sig i kast med för varje generation ännu lite mer bortglömda färdigheter. Årets sista månad utlöser ett entusiastiskt, osäkert, ibland frustrerat knåpande och fummel som uppladdning till en verklig amatörernas julafton. Den blir finalen på en några veckor lång gigantisk, outtalad och oorganiserad studiecirkel och kulturhistorisk minnesövning.

I ett brett bildningsbegrepp ingår även hantverk; händernas och kroppens kunskap. Tänk bort julen – julen som ursäkt för amatörhantverk – ur kalendern, och Sverige skulle vara ett långt mer obildat, handfallet och historielöst land.

”Alla”, sa författaren Gunnar Ekelöf i en tv-intervju en gång, ”borde få lära sig ett hantverk, ett hederligt hantverk. (…) Det skulle var och en behöva, för att det är en oerhörd känsla av lättnad att kunna göra någonting med händerna, som dock är bland det intelligentaste som människan har i sin kropp.”

I ”Väv rätt och slätt. Från spindelväv till taggtråd” skrev textilvetaren vid Uppsala universitet Mariana Eriksson:

”Vävning i terapeutiskt syfte kan man inte heller bortse ifrån. Det är ett allmänt känt faktum att vävning har en rehabiliterande betydelse. Dels för att träna olika muskler, men också för den lugnande inverkan detta hantverk har. Man hör ofta människor säga ”i vävstolen glömmer jag tid och rum” eller ”det är så rogivande att väva” eller ”jag tänker så bra när jag väver”.

Inom den moderna historieskrivningen har intresset gradvist vuxit för de rent kroppsliga och sinnliga dimensionerna i en epok eller i en miljö + hur en vardag kändes och upplevdes konkret fysiskt. I ”Sveriges historia 1721-1830” (Nordstedt) skriver idéhistorikern Elisabeth Mansén att kraven ökar ”på en skildring som omfattar kroppens samtliga fem sinnen (…) och man bör helst kunna ge en föreställning inte bara om stadsbilden och landskapsvyerna utan också av 1700-talets ljudlandskap, doftspektrum och smakpalett, allra helst hur sidentygerna känns mot fingertopparna och leriga vägar under nakna fotsulor.”

Även de hantverk som inte längre är strikt ekonomiskt rationella har alltså en stor betydelse som nedärvda bildningskällor, frizoner för handfast livskvalitet bortom nyttotänkande och levande minnen om praktiska färdigheter och livsvillkor från förr.

Hobbyhantverk lär oss den pedagogiska sanning som annars i dag bara är fullt ut accepterad inom idrotten: att övning ger färdighet, att den som vill få uppleva lyckan över att behärska något måste offra mycket tid och slit, gå igenom många motgångar, innan genombrottet.

Hobbyhantverk lär oss också –  i en fladdrig, otålig, digital tid, med extrem identitets- och kändisfixering – att även om inte alla kan bäst och briljant, så kan alla försöka utifrån sina egna förutsättningar. Och vi påminns om vilken inre tillfredsställelse det skänker att faktiskt färdigställa egna projekt, fullfölja avsikter och idéer och se dem växa fram fysiskt under veckors eller månaders tid.

Hobbyhantverken hjälper oss till insikten att möda är förutsättningen för allt kreativt skapande, till insikten att man inte måste vara bäst för att få försöka och till insikten om hur mycket det ger att fullfölja och göra färdigt något, inte ge upp halvvägs och kasta sig mellan ständiga nya, lösa aldrig förverkligade infall.

Hobbyhantverk lär oss också om material – tyger, garner, trä, plåt – och tillverkningsprocesser, hur de känns, hur de används vad de kostar, på ett sätt som överhuvudtaget gör oss till mer medvetna medborgare och konsumenter.

Även om de skulle sucka och stöna kan vi knappast göra barn (och låt inte pojkarna smita undan!) en större tjänst inför julen än att tvinga på dem lite hantverkspyssel. Kanske fastnar de inte för något direkt, men barnahänder har gott minne.

Slutbekännelse: själv ägnar jag mig sedan ett antal år tillbaka åt att virka, och sedan en mycket kort tid tillbaka åt att väva i enklaste formen av vävramar. Jag behärskar inte något av hantverken särskilt bra – jag stinker på dem – och har ingen mätbar nytta av trasslet. Men garnnystan ligger alltid i ryggsäcken. Jag inbillar mig att mitt liv vore torftigare och mer inskränkt utan dem. Och ingen tid ger fler ursäkter för nya försök, drömmen om att kanske få till det riktigt bra den här gången, än advent- och juletiden.

”Bilda sig”, har filosofen Peter Bieri skrivit, ”är något människor gör själva och för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi med målet att kunna något. När vi bildar oss, däremot, arbetar vi på att bli någonting + vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen.”

Pyssla för livet.