Skadeglädjen mot miljöpartiet är kortsiktig och konservativ
Se hur de bortklemade faller, se hur ett moraliskt tolkningsföreträde krackelerar, se hur bror och syster duktig har det svårt! Det går en skadeglädje över det politiska Sverige just nu, från vänster till höger, och miljöpartiets fall är föremålet för den.
Som alltid när vinden vänder, viner den hårdare mot än den brisade med. De tidigare sällan på allvar ifrågasatta mediala gullegrisarna – det ofarliga alternativet för alla som inte vill riskera att strykas från inbjudningslistor – har plötsligt i stor omfattning utsatts för det som länge varit andra partiers vardagsmat: Drev, hån, hårda, delvis orättvisa sågningar, mobbing av enskilda representanter.
Regeringsansvar kan vara obarmhärtigt för den som är ovan vid följdfrågor och att få sina avsikter+- inte bara sina förslag – ifrågasatta. Politiken är aldrig svårare än vid målkonflikter. När beslut måste fattas och företrädas, och det inte längre går att vara alla goda syftens vän.
De gröna på riksplanet var, trots det uttalade målet att nå regeringsmakten, dåligt förberedda på hur krångligt och otacksamt det är att vara ett regeringsparti. Och det är inte så konstigt. Dels tar det tid att från noll erfarenhet öva upp regeringsvana och regeringskompetens. Dels motsvarar ett miljöparti som inte befinner sig i opposition vad man på filosofisk jargong skulle kalla en ontologisk privation – alltså när någonting saknar en egenskap som egentligen hör till dess väsen.
De flesta, äldre svenska partier är slipade i och präglade av kamp om regeringsmakten. Deras självbilder är beslutsfattarnas. Miljöpartiet är finslipat, under decennier, som en oppositionsrörelse. I sin självbild en ren, obefläckad kontrast till maktens smuts, cynism och kompromisser.
När en socialdemokrat dagdrömmer håller hen i ordförandeklubban. När en miljöpartist dagdrömmer håller hen, fortfarande, i protestskylten.
De dryga två månaderna i regeringsställning har därför ruskat om miljöpartiet, slitit tag i partiet och tvingat det till ett nytt slags ödmjukhet, som ingen stödpartiroll tidigare kunnat göra. Miljöpartiet 2015 kommer att vara ett mognare och mindre självgott parti än miljöpartiet 2013. Att svara ”Mp” kommer inte längre att vara ett ofarligt alternativ för dem som vill nämna politisk tillhörighet utan elaka följdfrågor.
Nu går en skadeglädje – och jag tycker att den är skadlig – över Sverige, en ramsa om miljöpartiets regeringsoduglighet. Och en svårt konservativ, på något sätt nostalgisk längtan – med stöd från fack och näringsliv – efter den korporativt sinnade, ultimata etablissemangskoalitionen mellan socialdemokrater och moderater gör sig bred.
Det är en skadeglädje och en konservativ instinkt som liberaler borde förhålla sig skeptiska och kritiska till.
Sverige är, djupt nere i sin politiska själ, när trendsvada nöts bort, ett land som får stora darren när det inte lyckas identifiera en eller ett par traditionella auktoriteter som sköter ruljansen. Just därför är det viktigt att den svenska, demokratiska traditionen av breda uppgörelser kring stora förändringar + det som tillsammans med demokrati, liberala näringsreformer och sociala välfärdssystem lagt grunden till välståndet och samhällsutvecklingen i Sverige + hålls vital genom att regeringsmakten skiftar regelbundet, mellan fler alternativ än enbart två statiska.
Vad samarbete mellan olika partier – inom en regering eller som uppgörelse mellan en regering och delar av en opposition – kan tänkas kretsa kring förändras också i takt med att samhället förändras, nya problem och nya utmaningar hamnar i centrum.
Svensk politik så här en bit in på 2000-talet är som intressantast i skärningspunkten mellan de liberala, det gröna och det socialdemokratiska perspektiven.
De kommande decennierna kommer att kretsa kring integrationspolitik, miljö- och energipolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, integritetspolitik, klyftorna mellan stad och land, ett nytt slags näringsliv och ett nytt slags arbetsmarknad i den digitala ekonomin som tillsammans med demografiska förändringar kommer att förändra mycket.
Förutsättningarna för en politik som förbereder Sverige på de utmaningarna och motverkar utanförskap, sociala slitningar, ekonomisk nedgång och tappad konkurrenskraft – jordmånerna för intolerans och främlingsfientlighet – skulle öka om reformerna utformades i mötet mellan det liberala, gröna och socialdemokratiska. Där skulle idéer kunna värkas och växa fram, som blockpolitik omöjliggör. En stor koalition mellan S och M vore idémässigt förlamande i jämförelse.
Mp, Fp och C borde kunna hitta varandra i ett samarbete. Inte för att de är hyfsat överens om allt, långt därifrån, eller har fötterna i samma miljöer, eller att ett sådant samarbete skulle vara för all evighet. Men de tre skulle tillsammans ha en betydligt bredare förankring – socialt och geografiskt – än något av dem har på egen hand. Tillsammans skulle de kunna utöva ett, grönliberalt inflytande på regeringsfrågan – ibland i riktning S, ibland i riktning M – som vore ideologiskt vitalt och och anpassat till ett nytt århundrades frågeställningar.
Därför förstår jag inte den skadeglädje som många liberaler just nu uppvisar över miljöpartiets problem. En grön rörelse med gradvist växande regeringsvana och liberal kontaktyta, och liberala partier med en öppenhet för samarbete med gröna som nu är beredda att lära sig och dela beslutsansvar – på det skulle Sverige ha allt att vinna.
