Leva med, men aldrig vika för, terrorhot i öppna samhällen

Helgens fruktansvärda terrorattentat i Köpenhamn, mot ett kulturhus där konstnären Lars Vilks var huvudtalare och mot en synagoga – och därmed mot själva yttrandefrihetens, mångfaldens och det konstnärliga skapandets idé + kommer att följas av fler, sannolikt åtskilliga, de närmaste åren.

Många dåd kommer att förhindras av polis- och underrättelsearbete i sista stund, och inte bli mer än förbiflammande notiser om planerade massmord som hade kunnat sälla sig till de andra; till Utöya, till Paris.

Bara på den dryga månad som gått sedan terrorn i Frankrike mot satirtidskriften Charlie Hebdo och en judisk affär, har flera andra attentat, med liknande bakgrund, stoppats på olika håll i Europa.

Men inget samhälle kan förebygga och stoppa all terror, hur skicklig polisen och hur vaksam allmänheten än är. Det räcker med en individ och ett vapen, och några sekunder av sårbara mål i levande miljöer där människor umgås, diskuterar, möts och lever. Helt säkra kommer vi aldrig att vara, och vill vi nog egentligen inte heller bli.

Det är en plågsam, men nödvändig insikt: Inget öppet, mänskligt värdigt samhälle kan överleva om kontrollen är så total att varje hot är undanröjt.

Det gör att den utmaning som de liberala demokratierna står inför är dubbel: Att aldrig på något sätt vika sig för, ursäkta eller låta sig skrämmas av terror eller terrorideologier. Men samtidigt ändå lära sig att leva med ett ofrånkomligt och otäckt terrorhot i vardagen, i bevarat lugn och med bevarad tolerans, utan att låta sig ryckas med av en kapprustningens logik.

Det kommer att kräva ett enormt engagemang för och en återupprättad medvetenhet om de principer som demokratin faktiskt bygger på.

En av de principerna är att yttrandefriheten inte finns till för bara det harmlösa, det vi själva gillar inom en viss åsiktsgemenskap eller finner bekvämt att företräda i bestämda miljöer. Yttrandefriheten är framför allt viktig som skydd åt det som provocerar, experimenterar, undersöker och avviker, och för det som utmanar makten, inklusive religiösa makthavare och deras för förtryck instrumentaliserade tabun.

Försvar av friheten att yttra något är inte desamma som ett försvar av innehållet i det som yttras eller en önskan att det ska få brett gehör. Försvar av rätten till provokationer är inte detsamma som en skyldighet att delta i provokationer själv. Yttrandefriheten får vi inte försvara bara för våra vänners skull – även om många väljer att låta engagemanget stanna där. Vi måste försvara den precis lika mycket för våra motståndares skull, annars finns det inte.

Yttrandefriheten är jobbig och stressande, inte harmonisk och lugnande.

Den är en princip, inte en bedömning.

Har man inte förstått den distinktionen har man inte förstått vad yttrandefrihet i praktiken handlar om.

Det är därför något pinsamt och ovärdigt med debattörer som tenderar att hoppa över det första ledet – att faktiska fördöma terrorn och visa upprördhet över den, och istället nästan direkt kommer med alla ”men”, ”fast” och ”å andra sidan”, som om det vore något fult med att en stund låta terrordådets ondska i sig stå i centrum.

Men varje nytt attentat, mot hjärtat av bland annat yttrandefriheten, kommer också att fordra ett slitstarkt, nästan övermänskligt tålamod från medborgarna, i förtröstan om att det sårbara, skrattande, tvivlande, grälande, kontrastrika, öppna och ibland plumpa samhället över tid är långt starkare och livskraftigt, än den besinningslösa, obarmhärtiga, fundamentalistiska terrorn.

Det finns därför en fara med när de politiska deklarationerna efter varje nytt terrordåd blir för aktivistiska, uppumpade och utlovar för mycket i form av ”kamp” och ”motstånd”, som om terrorn fått sätta den emotionella dagordningen på precis det sätt den vill.

Vi får aldrig vika ett uns för terrorn, men just därför kommer vi att tvingas leva med hoten från dem i vår vardag.

Nu står den islamistiska, antisemitiska terrorn i centrum. Den hotbilden har förvärrats dramatiskt av utvecklingen i Irak och Syrien senaste året, och kommer att kräva ett omfattande förebyggande arbete framöver i miljöer där rekrytering och radikalisering sker.

Men även nynazistisk och islamofobisk terror kommer att fortsätta sprida skräck i nya attentat, och kräva precis samma form av förebyggande insatser i miljöer där de strömningarna växer.

Försöken att rangordna terror, att vara emot våldet bara när det riktas mot vissa grupper men inte mot andra, att sjuda av upprördhet vid ett angrepp, men mumla och ducka vid nästa, är början på slutet för demokratin.

Hatet mot mångfald, glädje, skapande, samlevnad, öppenhet och oliktänkande förenar terroristerna, oavsett fanor. Deras försök att skrämma till underkastelse, rädsla och förstämning genom brutalitet och våld, följer en gemensam logik.

Det öppna samhället är hotat som en solidarisk, brokig, sårbar helhet, och kan bara överleva som en solidarisk, brokig, sårbar helhet. Låt inte terrorn skapa vare sig panik eller resignation där den insikten går förlorad.