Viktiga samtal med Iran
I slutet av mars måste en första uppgörelse om Irans kärnenergiprogram föreligga mellan Iran och den så kallade 5+1-gruppen + säkerhetsrådets permanenta medlemmar plus Tyskland. I slutet av juni ska sedan ett slutgiltigt avtal ingås.
Så ser tidsplanen ut för den förhandling som nu går in i sitt avgörande skede, och vars utgång har stor betydelse för hela Mellanöstern. Marginalerna är små och tålamodet på trytpunkten hos alla parter. Risken för avbrutna samtal är uppenbar. Ändå står ännu mer på spel nu, än när förhandlingarna inleddes.
Misslyckas delegationerna med att nå enighet kring hur Irans kärnenergiprogram ska kontrolleras och hur landets kapacitet för anrikning av uran ska begränsas, så att civil kärnkraft är möjlig, men produktion av kärnvapen förhindras, riskerar konflikten att övergå från sanktioner till militär konfrontation.
Om en uppgörelse däremot kommer till stånd som ger 5+1-gruppen tillfredsställande garantier för att Iran inte längre eftersträvar kärnvapen, men ändå accepteras även av de mest hårdföra grupperingarna inom regimen i Teheran, vore det till vinst för hela regionen, inklusive Israels säkerhet, tvärtemot vad premiärminister Benjamin Netanyahu hävdat vid sitt besök i Washington.
IS-terroristernas ofattbara grymheter i Irak och Syrien är ett nytt gemensamt hot som lett till ett försiktigt, om än indirekt, officiellt förnekat, närmande mellan USA och Iran. Även om den militära samordningen i kampen mot IS inte är konkret, har i praktiken nya kontaktytor uppstått, på ett sätt som varit otänkbart för bara ett par år sedan.
Skulle en uppgörelse om Irans kärnenergi möjliggöra att landets förhållande till omvärlden kan normaliseras en aning, sanktionerna lättas och de mer reformvänliga grupperingarna i regimen kan visa på en framgång, har förhandlarnas tålamod lönat sig. Inte för att det förtryck de styrande i Iran utövar mot befolkningen på minsta sätt ska glömmas – lika lite som det i Saudiarabien – eller deras hotelser utåt ska underskattas, utan för att en uppgörelse kan hjälpa till att lösa upp en av regionens destruktiva låsningar, och ge utrymme för andra insatser och förhandlingar, som i dag blockeras. Samtidigt kan den brutalt nedslagna demokratiska oppositionen i Iran sannolikt stärkas på sikt om landet öppnas mer mot omvärlden.
Det vore inget mirakelmedel – aningslös godtrogenhet är inte på sin plats – men ett avtal om Irans kärnenergi vore ett viktigt steg i rätt riktning för en region mitt uppe i dramatiska, farliga skeden.
