”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Min akademi, 18 idolporträtt, del 18, om  Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982)

***

Den var helt och hållet vikt åt den mörka delen av året, skriver Elsa Björkman-Goldschmidt i underbara memoarboken ”Den värld jag mött” (1967), om Folkbildningsförbundets verksamhet på landsbygden. Föreläsningsresorna, minns hon, ”började på senhösten med dimmor, frost och halka och slutade med vårljus och tjälskott”. Och i övre Norrland, där hon resta under flera av krigsvintrarna, upplevde hon en gästfrihet vars prioriteringar skiljde sig från städernas:

”Annorlunda var det i övre Norrland. Ute i ödebygderna kallades hotellen allmänt för ”Gästis” + varför denna skämtsamma form blivit så populär är outgrundligt + och där upplevde man ibland att vänligheten var större än den pinsamma renligheten. När jag en gång frågade om det här verkligen var rena lakan, fick jag till svar att frun kan vara alldeles lugn, det är bara jägmästarn som legat på dem.”

Men å andra sidan, konstaterar hon också, ”var man inte heller så petnoga med betalningen uppe i höga norden. Jag uppvaktades en morgon med kaffe på sängen och en bricka innehållande ett helt smörgåsbord. ”Var inte rädd, frun lilla, priset blir bara som för kaffe med bröd, men vi tänkte att det kanske skulle smaka!””

Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982) var författare, journalist, grafiker och under nästan trettio år ledamot av Samfundet De Nio.

För den västerbottniska kulturhistorien blev hon betydelsefull när hon i samband med en föreläsning i Fredrika 1940 upptäckte då okända folkskolläraren Berta Hanssons målningar + ett möte hon ägnar ett helt avsnitt och skildrar med värme och skarpsyn i ”Den värld jag mött”.

Men framför allt var hon en outslitlig folkrörelsemänniska som under decennier gjorde stora insatser, inte minst för Röda Korset i Sverige och ute i Europa. Folkrörelserna och folkbildningen var resande verksamheter som knöt ihop landet och hjälpte bygder att både upptäcka varandra och förstå sig själva djupare.

Till de sammanhang där Björkman-Goldschmidt föreläste hörde, utöver Folkbildningsförbundet och Röda Korset, även Rädda Barnen, Husmoderföreningarnas årsmöten, Fredrika Bremerkretsar, Fogelstads Kvinnliga Medborgarskola, Malmös Damklubb, Nathalia Ahlströms diskussionsklubb i Göteborg och evenemang i samband med Bokens Dag. En ”färgrik och vidsträckt minnespark att vandra i.”

I ”Den värld jag mött”, tredje delen av memoarserien, skildrar hon sina upplevelser som föreläsare i norr – som barn hade hon bott en tid i Boden och Luleå – med en blick som är inkännande, men inte okritisk: ”Här i Sverige låser vi kylan ute och bommar igen för stormarna – söderut solar man sig på gator och torg, kryper på sin höjd in i ett primitivt skjul under de hetaste timmarna; på caféer, bistroer, pubs och trattorior samlas man och lär sig att umgås och att dela jordbävningens vådor. Jag upplevde styrkan av hemlivet i svenska bygder, men fick någon enda gång en oresonlig lust att störa ordningen, att öppna dörrarna för världens stormar. Ensamheten har så många skiftande ansikten.”

På ett ställe berättar hon om en debatt ”högt ovanför polcirkeln” med en ung präst från Lund, som visade sig vara brinnande nazist. Men, bekänner Björkman-Goldschmidt, ”både begreppen debatt och diskussion är alltför svaga uttryck för våra sammandrabbningar. Han glömde de kristna kärleksbudskapen, jag all god uppfostran, och våra åhörare rodnade och bleknade men lyckades inte få in ett ord … jag pekade på hans skrivbord och uppmanade honom att gå dit och på fläcken skriva sin avskedsansökan.”

Efteråt kände hon lättnad över att ha sjungit ut, trots hårda ord. ”Den här unge prästen kring fyrtiotalets början ovan polcirkeln kunde inte veta att några av dem som nu i sydligare länder rycktes från hem och familj och kanske pinades till döds var mina nära vänner; att andra som jag kände skalv av ångest vid varje bultning på dörren. Och att jag tyckte att jag borde ha stått vid deras sida istället för att befinna mig i denna ovetande vita snövärld. Ännu kan jag se norrskenet som flammade vid himlaranden den kvällen.”

***

Det finns böcker man blir lycklig i magen av, redan när man skymtar titeln och ryggen i bokhyllan. De ställs där man ser dem ofta. En läsupplevelse kan vara så stark att man för resten av livet förknippar enskilda bokexemplar med vissa stämningslägen, platser, människor i ens närhet som betydde mycket eller – jag har ett sånt exempel från mina tonår – vad man helt banalt råkade äta under läsningen. (Peter Hoegs ”Berättelser om natten” + äggkvällsmacka med mycket salt vid köksbordet. Varför Charlotte vänder sig om mot pojken i slutet av ”Försök med kärlekens varaktighet”, får vi aldrig veta, men jag tyckte att jag aldrig hade läst något så fängslande och jag minns hur mackan smackade varje gång jag tar det nu slitna exemplaret av novellsamlingen i handen.)

Litteratur behöver sannerligen inte tilltala för att vara betydelsefull. De usla böcker man stöter på, illa skrivna, tematiskt ointressanta, politiskt omdömeslösa eller intellektuellt frånstötande kan vara minst lika formande. Litteratur man känner motstånd inför tvingar till vaknare läsning och ett aktivt, kritiskt förhållningssätt, snarare än beundrande, njutbart medhåll. Böcker vi älskar kan, vid underdånig läsning. bli alltför vägledande. Dåliga böcker kan fungera nyttigt frigörande. Sök alltid upp även det som bär emot, i hela livet.

Men i bokhyllorna hemma, där blicken sveper varje dag, vill åtminstone jag ha de där böckerna som utlöser glädjen i magen. Till dem hör ”Den värld jag mött”. I ett brev från Boden 1908 till en gammal klasskompis, skrev den 20-åriga Elsa: ”Nu har fjällfloden kommit, timmerflottningen har börjat och Gud vet när hjortronen mognar i skogen.”

 

***************************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest