Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå

Det här är mina skäl till varför jag – trots alla praktiska problem och svåra avvägningar – tycker att tiggarnas barn ska erbjudas skolgång i Umeå. Varför ett sådant beslut vore det mest solidariska med extremt utsatta, unga människor som har väldigt få på sin sida, och nästan alla intresse- och maktstrukturer emot sig. Och varför ett sådant beslut skulle ligga betydligt mer i linje med FN:s barnkonvention än andra tänkbara insatser.

De här barnen – som finns här, som behöver utbildning nu, som har alla omständigheter i övrigt emot sig – har rätt till en skolgång. De finns bland oss, i en marginaliserad närvaro, sårbarhet och diskriminering som vi varken kan eller borde vilja blunda för. Oavsett juridiskt läge försätter det oss som lokalsamhälle i en moralisk skyldighet att försvara dessa barns rättigheter mot de omständigheter som råder.

Alla samhällssystem måste ge utrymme för sprickor och revor där insatser kan göras i nödlägen. även när insatserna inte täcks av regelverk och inte går att formalisera i för stor omfattning. Regelverk är viktiga, men inte en yttre gräns där ansvar och realiteter tar slut. Vi får hjälpa där vi kan.

Ett barns skolgång är inte ett privilegium som man kan dra in eller välja bort för några. Det är en rättighet, för alla. Att ge de här barnen chansen att få nya kunskaper och möjligheter till livsval, makt och utveckling för framtiden, genom skolan, är därutöver en viktig insats för att förebygga och bekämpa just de missförhållanden på andra håll i Europa, som skapat den rådande situationen. Att låta barnen gå i skola är inte så mycket en konsekvens av tiggeriets utbredning, som en av många nödvändiga insatser för att bekämpa tiggeriets orsaker. Allt blir bättre och ingenting blir sämre på den punkten, om de hemlösa migranternas barn tillerkänns rätten till en skolgång.

Men det här är ingen anklagelse mot dem som kommit till andra slutsatser om vad lagen säger eller vad som är praktiskt möjligt när det gäller att låta barn till hemlösa migranter gå i skola.

Jag tycker inte att frågan är enkel. Vi ska akta oss för att peka finger åt bekväma håll eller låtsas som om att det bara finns en enda moraliskt godtagbar hållning. Vi ska också akta oss för att märka ord på ett sätt som gör att ingen vågar diskutera ämnet i öppen eftertanke och sökande attityd av rädsla för att bli belagd med en slarvig formulering.

Det här är ett område som vi borde uppmuntra många att bidra till diskussionen på. Utifrån olika infallsvinklar, stämningslägen och erfarenheter. Även med ovana och inte särskilt slipade betraktelser inledningsvis. Vi måste, som samhälle, lära oss närma det här området på en massa nya sätt. Ge människor tid i den dialogen att mogna till nya nyanser och nya kunskaper. De som arbetar nära med frågorna vet att det handlar om något extremt komplicerat. Låt oss vara öppna för att det här är en svår läro- och omställningsprocess för alla inblandade, så ökar chansen till gehör för en grundläggande tolerans och solidaritet.

Få ärenden är så svåra att hantera för politiker som tiggeriets konsekvenser när det väl kommer till konkreta, principiella systembeslut långt svårare än den privata välgörenheten som en slant i koppen innebär. Oavsett hur goda avsikter och hur starkt medmänskligt engagemang som finns gemensamt i utgångsläget, kan man komma till olika slutsatser om vad som är rätt strategi för att minska utsatthet på kort sikt, och dess orsaker på lång sikt.

Det finns inga enkla lösningar. De som hävdar det måste anse att den rådande situationen är oproblematisk, något man utan betänkligheter bör göra permanent.

Ingen som tror på generell välfärd, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde kan rimligen tycka att målet för de åtgärderna ska vara att utgå från tiggeri som något ofrånkomligt vars orsaker är huggna i sten, och bara att acceptera. Självklart vore ett samhälle där ingen tvingas till tiggeri alls mer medmänskligt än ett samhälle där tiggeriet existerar som en fast beståndsdel och konsekvens av permanenta förföljelser av minoriteter.

Man måste följa flera tankespår samtidigt: Hjälpa tiggarna, och arbeta lokalt, nationellt och inom EU för att motverka och förebygga den förföljelse och de sociala och ekonomiska missförhållanden som skapat djup, utbredd diskriminering av minoriteter i flera Europeiska länder. Att avskaffa den systematiska diskrimineringen av romer i ett land som Rumänien, och där skapa en fungerande marknadsekonomisk välfärds- och rättsstat med inkluderande utbildningssystem och arbetsmarknader, är viktiga krav. Grundproblemen finns i tiggarnas hemländer och regeringarna där måste ställas till svars.

Men vi kan inte vänta med att göra det lilla vi kan lokalt för att hjälpa offren för dessa missförhållanden, bara för att det finns ett större bakomliggande orsaker. Umeå skulle, det är jag övertygad om, bli ett bättre samhälle av att försöka lösa problemen på det mest välkomnande, generösa, inte det mest reglementsenliga, sättet.

Det skulle inte bli enkelt eller gå utan bakslag. Behovet av extra insatser och särskild kompetens skulle öka. Krav på barnens närvaro för möjlighet till ordnad undervisning vore självklara.

Men vilken fantastisk utbildning för livet och 2000-talet det skulle vara för skolbarn i Umeå att uppleva en sån insats på nära håll. Det svåra, tidskrävande och krångliga behöver inte vara hämmande, utan kan vara en viktig del av ungdomars förberedelser för långa liv, där mycket kommer att hända dem eller deras nära.

Vi har råd, tid och skyldighet att erbjuda tiggarnas barn skolgång i Umeå så länge de är här, och jag tror att vi skulle bli ett bättre samhälle för alla om vi försökte få det att fungera.