Heinrich Heine – alltid aktuell när frihet och demokrati hotas

Det är en sådan där fråga som man kan fördriva tiden med en varm sommareftermiddag långt uppe i norr: Vilken historisk gestalt skulle du vilja se återuppstå, så att hen kunde ta en kritisk titt på vår förunderliga samtid?

Mitt svar, just nu, sommaren 2015, i ett skede när de intoleranta, stränga, sekteristiska reaktionärerna och deras nyttiga idioter – politiska, religiösa, ekonomiska och kulturella – kommer i många skepnader, med många dåliga ursäkter och under många olika färger och fanor, blir Heinrich Heine (1797-1856).

Han har kallats ”Europas första moderna intellektuella”. Han kan ses som en av kulturjournalistikens pionjärer – en av genrens skapare – var en fullständigt orädd polemiker och satiriker, en utpräglad och klarögd politisk demokrat och skeptiker som hatade förtryck, slaveri, stelbenta konventioner, gruppidentiteter och fördomsfull kollektivism.

Han hade en radikal, liberal grundåskådning med vidöppna ögon för sociala orättfärdigheter och klassklyftor och personliga kontakter med Marx och Engels utan att tappa sin frihetslidelse.

Han förföljdes av sin samtid och förtalades av eftervärlden på grund av både sin judiska börd, men väckte också misstänksamhet på grund av sitt beslut att som tjugosjuåring konvertera till protestantismen.

Han skrev några av poesins vackraste kärleksdikter, var en essäns mästare, men behärskade också den såriga och sårande dagspolemiken som få.

Han frigjorde, demokratiserade och förändrade hela det tyska språket, men älskade, skrev från, levde och dog i Paris.

Han var en gränsöverskridande europé, vid sidan om alla givna identiteter, långt före sin tid.

När nazisterna brände böcker på bål i Berlin 1933 kastades Heinrich Heines verk in i elden. Det som skulle följa hade Heine själv förutspått ett århundrade tidigare, med sina mest berömda ord: ”Där man bränner böcker, bränner man snart också människor”.

Heine har förblivit relevant och har inspirerat många rörelser och strömningar som kämpat för uppbrott och mot auktoritärt förtryck, långt in i vår tid. Men frågan är om en återlansering av hans texter och insats inte skulle göra mer nytta i dag än på länge.

För i det hysteriska, från sitt ursprung förvridna identitetstänkandets, de ängsliga, kvävande triggervarningarnas, de slutna sociala mediebubblornas och den växande främlingsfientlighetens samhälls- och kulturdebatt 2015 är Heine förstås en helt främmande fågel, men just därför en liberal förebild att läsa om och uppmärksamma på nytt.

Heine är alltid aktuell, alltid utmanande, alltid inspirerande, eftersom friheten, demokratin, medmänskligheten, individualismen, toleransen, humorn, sarkasmen, den obekväma konsten och det fria ordet alltid är hotade.