Först dånar tystnaden – sedan hörs de sansade samtalen

Låt inte panikmakare och ljudeffekter ta över samhällsdebatten

***

Den mest dramatiska ljudeffekten, dånande och överväldigande, i sjufaldigt Oscarsbelönade filmen Gravity från 2013, med Sandra Bullock och George Clooney i huvudrollerna, var tystnaden. Och de små ljud, pulsslag, andetag, som bara hörs när det artificiella larmet stängs av.

Filmmakarna anade det själva. De allra första inledningsorden löd:

”600 kilometer ovanför jorden varierar temperaturen mellan 126 plusgrader och 100 minusgrader. Där finns inget som kan transportera ljud.”

Men det var också symtomatisk att filmmakarna trots det inte litade på biobesökarna tillräckligt mycket för att helt avstå från uppjagade ljudeffekter som överpedagogisk, emotionell vägledning i de mest dramatiska scenerna. Tvärtom tjöt, smällde och dundrade det av konstruerad musik, som hade filmen glömt sin egen inledning. Efter krav från fans har man nu gett ut en ”tyst” version, men Gravity är filmen som bara tog sig halvvägs till tystnaden.

Teknisk utveckling har gjort möjligheterna till tystnad i industrisamhället, tystnad som får mer nyanserade ljud att framträda, större i dag än på länge. Ändå tenderar vi, otåliga och jäktade, att slentrianmässigt fylla våra miljöer med ständiga ljudkulisser, som tvingar oss att höja rösten för att nå fram.

***

För den som av yrkesskäl, eller allmän brist på liv, omdöme och fantasi, år 2015 tvingas ägna mycket tid åt att följa den svenska samhällsdebatten, så som den förs på sociala medier och i nätets skyttegravar, är det en nästan sensationell upplevelse att logga ut, lämna bubblornas ljudeffekter och överväldigas av tystnaden som tycks uppstå. Lyft blicken från mobilens twitterflöde eller forumgräl, och lyssna. Herregud, människor pratar ju med varandra, ganska naket och ärligt. Söker ord, fumlar sig fram men erkänner grundläggande fakta, låter varandra leta argument och ställa frågor, låter varandra växa under pratets gång. Mogna, sansade diskussioner i samhällslivet, som inte kidnappats av gaphalsar. Vilken befrielse.

När man låter sig slukas av platser på nätet där de extrema uttrycksformerna och de polariserande utfallen mår som allra bäst, är det lätt att glömma hur många sådana seriösa samtal som förs, utan extremt uppskruvat tonfall, vid lunchbord, i föreningar, vid staketet till fotbollsträningar, på konferenser. Visst kan man bli mörkrädd där också. Rasism, sexism, våldsromantik, hatretorik, politisk extremism, mytomani av olika färger är ju inga nätfenomen, som en del tycks tro. Och nätet skapar viktiga möjligheter för fler än tidigare att bekämpa just sådant. Kanaler är varken lösning eller problem i sig.

Men ofta blir man positivt överraskad av de sökande resonemangen, och av en hyfsat genuin vilja till kompetens och ansvarstagande i ageranden och ställningstaganden, just när man loggar ut ur de miljöer som alla mediers ”digitala strategier” nu kretsar kring.

Farorna för samhällsutvecklingen är många om de etablerade medierna låter sig förhäxas, och felaktigt tror sig kunna göra en långsiktig affärsmodell av, de mest klickvänliga och hysteriska nätdebatterna. Alltså de som antingen förs direkt mellan extremister av olika slag, eller förs utifrån extrema, populistiska problemformuleringar, eller som på en metanivå (hej, glashus) kommenterar grovhuggna gräl som om de förtjänade total uppmärksamhet.

Dels drar sig lugnare, eftertänksamma och av sakfrågor intresserade debattörer undan till andra, mer specifika sammanhang, i skydd från de offentliga torgens bärsärkagång. Dels riskerar exempelvis dagstidningarna att förlora både tidigare läsargrupper – säkert ofta de som stått för betalningsvilja – och pennor som tröttnar på det substanslösa larmet, och håller sig borta i högre utsträckning. De byts i så fall gradvis ut mot aktörer som trivs bättre i eller fascineras mer av gyttjebrottningen.

Om medierna börjar ömsa skinn på det sättet, kommer samhällsdebatten att tappa i relevans, djup och bred. Utrymmet och tålamodet för intellektuellt hederliga diskussioner i komplexa frågor skulle minska. Gör det i förlängningen dessutom att politiska och ekonomiska makthavare, forskare och företrädare för viktiga institutioner genomgår samma deformation, försämras förutsättningarna för välstånd, välfärd och hela demokratin. Det politiska livet blir kortsiktigare, mindre värderingsstyrt, utan ork till reformarbete, mer benäget att anpassa sig till populistiska stämningar för stunden. Mot bakgrund av hets, främlingsfientlighet, sociala spänningar och extremism till vänster och höger, är det dystra tankar.

Att skrika så högt att ingen hör vad man säger kanske är att vara oartikulerad. Men vad ska man kalla det, när den offentliga debatten utformas så att ingen som inte skriker så högt hen orkar, inte söker maximal synlighet, inte söker stimulera de mest primitiva klickinstinkterna, anses relevant?

Jag tror att många skulle må bra av att logga ut en stund från de skrikigaste sammanhangen – och lyssna.

Först dånar tystnaden. Sedan träder helt andra, bortglömda, sansade samtal fram. De är fulla av motsättningar de också, men trogna själva samtalsformen. Om det gäller att värna demokrati, tolerans, öppenhet och mångfald, en grundläggande medmänsklighet, tror jag mer på dem.

(PS. Jag tyckte om Gravity, men gillade Interstellar bättre.)