När världsekonomin biter sig själv i svansen

USA och Kina i svår dans kring räntor och valutor.

***

Ibland är det långt svårare och kräver större mod att överbringa goda nyheter än dåliga. Att göra tummen upp kan vara jätteimpopulärt. Fråga vilken centralbank som helst; i synnerhet den amerikanska (Fed).

För kvantitativa lättnader och extrema stimulanser i form av en expansiv penning- och finanspolitik, motiverat av svag konjunktur och oro i världsekonomin, går det alltid att finna stöd, trots att det i grunden innebär en bekräftelse av usla nyheter.

För åtgärder som skjuter upp konsekvenser och ansvar, och låter andra, varför inte senare generationer, betala priset för excesser, slarv och lögner, kommer det alltid att finnas hejaklacker – politiska, akademiska och mediala.

Där går storfinansens rövarbaroner och bedrägliga vänsterpopulister gärna arm i arm.

Det är lite som med populäruppfattningen av den så kallade keynesianismen. Många talar om behovet av stimulanser i dåliga tider + då är han poppis att hänvisa till, Keynes. Men samma personer och partier blir tysta som möss när det gäller den logiska, andra halvan av modellen: att spara och vara restriktiv under högkonjunkturer, för att kunna agera vid nästa svacka igen.

Ekonomiskt ansvarstagande, intellektuell hederlighet och ärliga besked om hur saker hänger ihop är ju sånt som politiker får beröm för tidigast tio år efter att de avgått; ett förhållande som samhällsdebattens infantila klick- och twitterfiering lär förvärra ytterligare kommande decennier.

På motsvarande sätt utlöser räntehöjningar, eller en stark valuta, ofta ett rackarns jämmer. Trots att det i grunden kan handla om ganska goda nyheter om hur en ekonomi mår. Exempelvis, i fallet med höjd ränta, att behovet av penningpolitiska stimuleringar minskat i takt med att investeringar och utvecklingen på arbetsmarknaden tagit fart, och risken för andra typer av bakslag, som förebyggs bäst på andra sätt, istället blivit större.

Det finns därför lägen när marknadsaktörer, mediala pladdermakare och politiska makthavare tillsammans fruktar konsekvenserna av goda nyheter mer än dåliga.

***

Amerikanska centralbanken har inte höjt styrräntan på många år. Senast det skedde var i juni 2006.

Först har det varit vansinne, givet finanskrisen som bröt ut 2007, att besluta om något annat än sänkningar.

Sedan kunde Fed inte, av pragmatiska skäl, givet den svaga återhämtningen i USA:s ekonomi, återvända för snabbt till tidigare räntenivåer.

Senaste åren har centralbankens ledning kanske innerst inne velat, och försiktigt antytt att det börjar bli dags, men inte vågat besluta om någon ökning, givet risken för ny panik och ekonomisk inbromsning, precis när kurvorna börjat peka åt rätt håll igen.

Så där är det ofta: Ingen vill vara först med att säga: nu går det bättre, så låt oss börja vara lite mer restriktiva igen och tänka långsiktigt.

För vem vill bli utskälld och misstänkliggjord av inflytelserika särintressen som lever gott på att ta och utlova genomvägar i ekonomin som egentligen inte finns?

Men under 2015, när det blivit uppenbart att USA:s ekonomi och arbetsmarknad faktiskt börjat repa sig, och den utdragna stimulanspolitikens långsiktiga baksidor hotar att göra sig påminda + ett framtida inflationshot finns där i bakgrunden + inser allt fler att det börjar bli hög tid att strama upp den extrema stimuleringspolitiken genom en räntehöjning.

I linje med det förväntar sig också allt fler ekonomer, enligt bland annat en undersökning som Reuters gjorde tidigare den här månaden, att amerikanska centralbanken faktiskt går från antydningar till handling denna höst, med en eller rentav två höjningar av styrräntan fram till nyår.

Det skulle, som Kevin Granville skrev i New York Times förra veckan, kunna liknas vid när en läkare bestämmer att en patient är tillräckligt frisk för att man ska kunna minska ner på medicineringen.

Goda nyheter alltså, vad skönt, alla nöjda och belåtna? Jo, tjena.

Dels är patientens tillstånd fortfarande omstritt, och varningarna finns att en räntehöjning i år skulle riskera att knäcka återhämtningen. Dels kan ett sådant räntebeslut från Fed-ledningens sida utlösa en enorm nervositet på många håll, och en finansmarknadernas hypokondri med makt att i värsta fall framkalla verkliga sjukdomar igen, då åtskilliga mäktiga aktörer gjort sig mer bekväma med behandlingsformerna än de vill erkänna.

Dels har sommarens börs- och valutaturbulens i Kina, med de senaste veckornas stegvisa devalvering av yuan, ställt en del obekväma frågor på sin spets om hur världsekonomin tenderar att bita sig själv i svansen, gång på gång.

En försvagad kinesisk och en stärkt amerikansk ekonomi, med en devalverade kinesisk valuta och en uppvärderad amerikansk dollar – alltså ett omvänt förhållande jämfört med det som marknaderna anpassat sig till – kan om det går illa göra hela världsekonomin åksjuk en tid framåt.

Sambanden är komplexa, men ofrånkomliga. De länder – The Economist nämner i sin analys i första hand Brasilien, Mexiko, Sydkorea, Ryssland och just Kina – som har omfattande utlandsskulder denominerade i, kopplade till, dollarn hamnar i stora bekymmer när den stärks i förhållande till de inhemska valutorna. Inte minst företag och privata konsumenter i så kallade nyligen industrialiserade delar av världen, globalt viktiga för tillväxt och export, kan drabbas hårt när dollarns värde stiger snabbt – vilket i sin tur gör att både USA och Europas exportindustrier kan stå inför minskad efterfrågan.

Då ställs återgången i USA till en mer normal penning- och finanspolitik på nytt inför tvivel. De långsiktiga hoten som en räntehöjning ska avvärja finns kvar, men problemen som en räntehöjning skulle demonstrera är borta, återvänder. Knepigt läge.

Och EU:s möjligheter att hålla uppe gigantiska räddningsprogram i väntan på att eurozonens krisländer ska hitta ny, egen mark under fötterna, genom reformer för stärkt konkurrenskraft, försvåras i precis fel läge om uppgången i USA:s ekonomi avbryts, samtidigt som Kina börjar låta luften pysa ur bubblorna i sin ekonomi, och långsamt anpassar den till verkligheten – något som annars länge varit efterlyst.

Det senare tvingar alla i omvärlden som levt gott på den enorma kinesiska import som samma bubblor skapat, att erkänna en del egna, bittra realiteter.

Det finns anledning, som alltid när ränteläge och valutakurser dominerar debatten, att spänna säkerhetsbältet inför hösten. Några genvägar finns aldrig. Och att komma med goda nyheter i praktiken, kräver fortsatt stort mod.