Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Odrägligast av dem alla var Daniel Cohn-Bendit. Men de andra bidrog efter bästa förmåga. Det är tveksamt om ett par tv-soffor någonsin varit så kompakt fyllda av arrogans, personliga aversioner, ömsesidiga hånleenden, härskartekniker, skitnödiga intellektuella anspråk och allmän dryghet.

Den 13 juni 1978 sände det österrikiska tv-programmet Club 2 en tre timmar lång (!) oavbruten, med tiden legendarisk, diskussion om 1968 års studentrevolutionära händelser, deras betydelse, bakgrund och konsekvenser.

Fyra tämligen bittra, var och en på sitt sätt briljanta, män var inbjudna:

* Arbetslöse Daniel Cohn-Bendit (född 1945) – ”Röde Danny” – som varit frontfigur för studentupproren i Paris 1968, där han företrädde en “anarkistisk marxism” och under 70-talet var inflytelserik inom den tyska yttre vänstern. Han hade också i mitten av 70-talet medverkat i en senare skandaliserad bok där ett avsnitt innehåller försök till tabubrott och provokationer på temat barnsexualitet, som han själv bett om ursäkt för, kallat oacceptabla och en ”stor dumhet”.

* Sociologen Rudi Dutschke (född 1940), som hade gått i spetsen för och varit en ledande intellektuell kraft bakom de socialistiska studentprotesterna i Västberlin i slutet av 1960-talet och, efter febrigt upphetsade mediedebatter månaderna innan, skjutits i huvudet av en högerextremist på öppen gata våren 1968. Dutschke överlevde attentatet, var fortsatt politiskt aktiv under hela 70-talet och fanns 1978 med i de kretsar som förberedde grundandet av ett grönt miljöparti. Men han blev aldrig helt återställd från de svåra skadorna och skulle avlida ett drygt år efter tv-sändningen.

* Journalisten Matthias Walden (född 1927), som varit opinionsbildare inom den starkt högerkonservativa Springer-pressen, som hört till studentupprorens och Rudi Dutschkes hårdaste kritiker och som ansåg att det fanns ett samband mellan det som skedde på universiteten i slutet av 60-talet och den våg av röda terrordåd som skakade Västtyskland under 1970-talet. I sändningen sade Cohn-Bendit, som svar på detta, att han i sin tur, som många andra, ansåg Springer-pressen vara medansvarig, genom hetskampanjer, för terrorattentatet mot Dutschke, och att han därför vägrat att ta Walden i hand,

* Socialdemokratiske statsvetaren Kurt Sontheimer (född 1928), med liberal grundåskådning, som tillsammans med Günter Grass hade organiserat stödkampanjer för socialdemokratin och Willy Brandt i slutet av 1960-talet, och samtidigt var mycket kritisk mot den radikala vänsterns extremism.

Tre intellektuellt svindlande, laddade, briljanta, djupgående timmar med dessa fyra, om studentupprorens orsaker och följder: En SVT-producent med krav på tittarsiffror skulle få hjärtinfarkt över upplägget. Twitterhysterikerna som präglar vår samtidsdebatt, skulle tröttna efter fem minuter. Men kanske finns det just därför något oemotståndligt antipublikfriande i en diskussion på hög nivå, osminkad, utan konsensus, som tillåts bölja i timmar.

En sak som diskussionen i efterhand illustrerar, utan att det utförligt tematiserades då, är att brytpunkten 1978 kanske var nog så betydelsefull som 1968. Slutet av 70-talet var inledningen på en process där utomparlamentariker åter närmade sig folkvalda beslutsforum med större insikt och viss pragmatism. Dutschke och Cohn-Bendit hade börjat vända blickarna ditåt. Fanns möjligheter till nya partibildningar?

Och nu närmar jag mig poängen:

I vilken riktning Rudi Dutschke, som dog 39 år gammal, hade utvecklats politiskt om han fått leva, hur han socialistiskt hade bedömt 1980-, 1990- och 2000-talens händelser, går inte att veta.

Men vad som hände med Daniel Cohn-Bendit vet vi. Han blev en av Europas ledande miljöpartister. Han var från tidigt 80-tal och framåt aktiv för de gröna i Tyskland. Där understödde han den s.k. realpolitiska falangen, mot partiets vänsterfundamentalister. Han blev senare mångårig Europaparlamentariker, omväxlande för de gröna i Frankrike och de gröna i Tyskland. Av ungdomsrevolutionären blev en tålmodig parlamentariker, om än med en del machotendenser från vänsteråren i behåll.

Sedan ett par decennier är Cohn-Bendit – som fortfarande 1978 kallade sig pacifist – dessutom en principfast och vältalig förespråkare för militära interventioner i humanitära krisområden, vilket gjort honom till hatobjekt inom delar av dagens extremvänster. De senaste åren har han krävt att omvärlden ska gå in i Syren för att rädda liv. Ett krav plågsamt aktuellt denna vecka, när bilden på döde 3-årige Aylan, vilkens familj var på flykt från Kobane undan IS, så starkt berört och påmint Europa om det dubbla ansvaret att öppna gränserna för att ta emot långt fler flyktingar och samtidigt bidra även militärt till ett slut på katastrofen i Syrien.

Cohn-Bendits utveckling återspeglar i det enskilda den gröna rörelsens samlade, stora mognadsprocess de senaste 35 åren, i synen på makt, ansvarstagande, verklighetsförankring och relevans. Jag vill hävda att den har liberal riktning.

Och nu kommer jag till poängen:

Kanske är Miljöpartiet det intressantaste partiet att studera i svensk politik just nu, när det får uppleva, med brustna illusioner, vad regeringsansvar, beslutsfattande och kritiska följdfrågor innebär i praktiken. Om det finns en grön själ, pågår kampen om den. Liberaler borde bejaka att Miljöpartiet till slut får genomgå den mognadsprocessen. Den kommer att göra partiet ärligare, mer konstruktivt.

Äntligen börjar kritiken mot decemberöverenskommelsen – denna anskrämliga återvändsgränd + att komma även från liberalt och grönt håll. Länge har invändningarna i huvudsak kommit från högerhåll, med det underförstådda budskapet att SD bör normaliseras och göras till en indirekt del av ett regeringsunderlag. Nu är det fler som på allvar diskuterar möjligheterna till olika former av blocköverskridande samarbete, för att kunna bryta DÖ, men utan att ta med SD i några ekvationer. Rätt!

Men tyvärr har det blivit på modet att utmåla Miljöpartiet som ett stort problem, och i stället efterlysa ett rakt handslag mellan socialdemokrater och moderater, eller mellan S och alliansen. Det är som om minnet av den s.k. järnaxeln i svensk asyl- och flyktingpolitik – S och M i samarbete – på 90-talet och i början av 00-talet redan bleknat.

Jag anser att Miljöpartiet, ur ett liberalt perspektiv och i många omdebatterade frågor, är en positiv kraft i regeringen, långt bättre än en rent socialdemokratisk minoritetsregering skulle vara.

I synnerhet liberaler borde utveckla långsiktiga parlamentariska strategier som inkluderar, inte exkluderar, de gröna. Den idéutveckling som de gröna initierat och genomgått har tydliga liberala drag och kan bidra till ett livsviktigt, liberalt värn – också genom politiska allianser – mot extremism, våld, nationalism, främlingsfientlighet och revolutionsromantik i Europa. Förra året skrev jag här, och det intrycket har förstärkts sedan dess, att svensk politik i dag är som intressantast i skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv: när det gäller migrationspolitik, integrationspolitik, miljö- och energipolitik, utrikespolitik, integritetspolitik, klyftor mellan centrum och periferi, nya demografiska strukturer och förändrade förutsättningar för näringsliv och arbetsmarknad i en digitaliserad ekonomi.

Förutsättningarna för att motverka sociala slitningar, ekonomisk nedgång, svagare civilsamhälle, tappad konkurrenskraft och ökad främlingsfientlighet skulle öka om reformer utformades i mötet mellan det liberala, gröna och socialdemokratiska. Där kunde idéer få värkas fram, som blockpolitik omöjliggör. Liberalare gröna och grönare liberaler, jag skulle önska att ett sådant samarbete gavs chansen.