Tal på manifestationen Refugees welcome i Umeå

I söndags arrangerades manifestationen Refugees welcome i Döbelns Park i Umeå. Jag hade förmånen att få vara med och säga några ord, tillsammans med de andra som talade och sjöng, och har fått frågan om jag kan lägga ut det jag sade på nätet också.

Det här var mitt anförande. (Det talade ordet gällde):

”Det finns en fin, gammal tradition i många länder, som ni kanske har praktiserat också, att när någon flyttar in ny i ett hus eller ett rum, när nya människor kommer till ett grannskap, så hälsar man dem välkomna, i all enkelhet, med bröd och salt.

Bröd och salt som gåva, för att bringa lycka till det nya hushållet.

Bröd och salt som symbol för livets nödtorft. Det är inte mycket, men finns det på bordet och i skåpet så finns det hopp för framtiden.

Framför allt är brödet och saltet ett sätt att säga välkommen till en gemenskap som man skapar där och då, en enkel gest för att visa att nu finns vi där för varandra, i ett nytt tillsammans.

Men förutsättningen för att det ska vara möjligt, att det mötet ska uppstå, är att människor överhuvudtaget släpps in och får en chans att komma fram med livet i behåll.

Vi tittar ofta tillbaka på historiens katastrofer och illgärningar och frågar oss varför inte fler engagerade sig för att stoppa dem.

Varför inte fler ville se vad som pågick när människor led och dog.

Vi frågar oss förfärat hur så många av dem hade resurserna och möjligheterna, som hade tid och plats, kunde välja att stänga dörren om sig för att slippa behöva ta ansvar för att hjälpa andra människor i nöd.

Ofta är det över likgiltigheten, ointresset och cynismen som historiens dom faller hård.

Vi upplever just nu, i världen och i Europa och i Sverige, en sån stund i historien. Den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget pågår samtidigt som främlingsfientlighet och rasism håller på att få institutionell politisk makt runt om i Europa. Och den här gången är det på oss ansvaret faller.

Alldeles för mycket i debatten just nu handlar om konsekvenserna av flyktingkatastrofen för oss i de rika länderna, hur ska vi hantera allting, vilka följderna blir för oss, om vi kan klara av det.

Det är fel perspektiv.

Vi har inte bara att bekämpa öppen rasism, främlingsfientlighet och hat mot minoriteter, utan vi måste också – kanske framför allt – bekämpa vår egen inneboende, djupt sittande instinkt att titta bort, att tänka på annat, att säga att det där angår inte oss; att göra oss bekväma i föreställningen att vi ändå inte kan göra tillräckligt, och kan vi inte göra tillräckligt kanske det är meningslöst att göra något alls.

Vi har att bekämpa den likgiltighet, den uppgivenhet och det ointresse som till slut lämnar fritt spelrum för hatet, våldet och de stängda gränserna.

Ingenting av det här är enkelt, när man betänker bakgrunden och skälen till att de här mötena hålls. Det här, att vi samlas på en plats, demonstrerar och talar, är på sätt och vis den lättaste delen i alltihop.

Det riktigt svåra återstår, när vi går härifrån; för organisationer och aktivister i det praktiska, för oss alla i debatten som ska värna grundläggande värderingar, för de politiska beslutsfattarna.

Men förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss an de utmaningar som väntar, med lösningar om vilka vi sedan kan föra en debatt, där vi inte behöver vara överens om allt – förutsättningen för att det alls ska vara möjligt, är att vi enas om vår moraliska skyldighet, i en rik och privilegierad del av världen, att öppna både ögonen och gränserna för den flykt undan lidande som pågår.

De två viktigaste budskapen i det här arrangemanget för mig är, för det första, att ingen människa är illegal, och för det andra, att det ligger en enorm betydelse och tyngd i det lilla, lilla ordet ”välkommen”.

I handen som bjuder in, inte handen som motar bort.

Ordet välkommen skapar möjligheten till en gemenskap, och markerar att solidaritet och ansvaret att hjälpa inte kan stanna vid en gräns när andra människor lider och dör på andra sidan av den. Utan välkommen som första instinkt, första handling, första vägval, kommer vi att sitta med stängda gränser och bakom stängda dörrar, och i slutändan stå för vår tids största svek.

Riv murarna, stoppa utvisningsärendena, klipp upp taggtråden, öppna gränserna.

Ta sedan fram brödet och saltet och säg till de nyanlända: välkomna. Vad kan vi göra för – varandra? Hur kan vi hjälpa – varandra? Tillsammans.

Tillsammans är alltid svårt, aldrig lätt; men att ett tillsammans eftersträvas är själva förutsättningen för all demokrati och medmänsklighet.

Ingen människas kamp för överlevnad kan någonsin vara illegal.

Öppna Europas gränser – och hälsa de nödställda välkomna.”