Farlig brist på lärare i naturvetenskapliga ämnen

Orkar ni med ett boktips innan jag kommer till saken?

I Alastair Reynolds infallsrika science fiction-roman Pushing Ice från 2005 tar handlingen fart när Saturnus sjätte måne Janus plötsligt, år 2057, lämnar sin omloppsbana i strid med alla gravitationens lagar och accelererar iväg ut ur solsystemet. Det atomdrivna rymdskeppet Rockhopper – som bedriver ett slags gruvdrift på kometer åt en av de nya världskoncernerna – får i uppdrag att följa efter för att ta reda på vad som händer.

Besättningen på Rockhopper upptäcker snart att Janus aldrig varit någon riktig måne, utan bara en förklädd farkost från en främmande civilisation som väntat på rätt tillfälle att ge sig av. Slutmålet för Janus resa, som också blir Rockhoppers resa sedan varje återvändo visat sig omöjlig, är Spica, den starkt lysande dubbelstjärnan i Jungfruns stjärnbild, 260 ljusår bort. Där väntar flera extremt avancerade utomjordiska arter, och häpnadsväckande upptäckter, på de mänskliga rymdfararna.

Pushing Ice är kanske inget mästerverk, men ändå fantasieggande underhållning, med ett par tänkvärda inslag, för den som gillar genren.

Jag kommer att tänka på Reynolds roman när jag läser om de senaste observationerna hos Nasa genom Hubble-teleskopet av Jupiters så kallade stora röda fläck – den gigantiska storm, flera jordklot bred, som rasat i Jupiters atmosfär under hundratals år, och som man tror upptäcktes först av den italienske astronomen Giovanni Domenico Cassini 1655.

Observationer har sedan många decennier tillbaka avslöjat att den stora röda fläcken långsamt krymper, det vill säga att stormen gradvis bedarrar. De allra senaste åren har den börjat minska i mer dramatisk takt. Röda fläcken har nu bara en diameter på 16000 kilometer, mindre än hälften av vad den hade för ett sekel sedan, och även om processen gått långsammare under 2015 har den krympt med ytterligare 240 kilometer sedan 2014. Fortsätter den trenden kan röda fläcken vara borta redan vid mitten av det här seklet.

Vad som dock, i de nya bilderna, förblir ett mysterium, enligt forskarna, är ett tunt, linjeaktigt filament, av molnkaraktär, som dykt upp och roterar utanför fläckens kärna, och som fortfarande saknar förklaring.

Även analyserna av de bilder som rymdsonden New Horizons skickat tillbaka från Pluto, i solsystemets utkant, har bjudit Nasa på flera överraskningar när det gäller de strukturer och geologiska processer som verkar finnas på ytan av nästan-planeten.

Så, så, mystiska observationer därute. Något på gång? Just saying…

***

I början av förra året varnade Kungl. vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola i en debattartikel i DN för att det nu råder katastrofal brist på lärare i matematik, fysisk, kemi, teknik och biologi i svenska skolor. Antalet förstahandssökande till sådana ämnen vid lärarutbildningarna – alltså de som verkligen vill – är alarmerande lågt. Om ingen förändring sker kommer väldigt få i framtiden att ha behörighet i de naturvetenskapliga ämnen de undervisar.

Lärarnas riksförbund varnade i en rapport för några år sedan att ämnen som biologi, kemi, fysik och teknik, plus ett par av de moderna språken, rentav hotar att försvinna från den svenska skolundervisningen om lärarbristen blir så stor som man kan befara.

Experter och entusiaster kommer alltid att finnas, och spetsutbildningar går att fylla, men här pågår en gigantisk förlust i samhället av allmänbildning, intellektuella perspektiv, fantasi, nyfikenhet och förståelse av den värld, den miljö, vi lever i. Det kommer också att få allvarliga konsekvenser för kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden, för svenskt näringslivs konkurrenskraft och för – med en blick på höstens stora, väntande klimatdebatt – arbetet med framtidens miljöinnovationer, om nivån på de naturvetenskapliga kunskaperna plötsligt sjunker för varje ny generation, och vi förstår grundläggande samband sämre och sämre.

Det är ingen slump – sett till hur gamla bildningsideal nedvärderade under många år och attityderna till kunskap och lärande befann sig i fritt fall – att just klassiska, lite mer krävande bildningsämnen som naturvetenskap och moderna språk har det svårast att rekrytera framtida lärare. Den nya tidens infantila samhällsdebatt full av tomma, frasradikala jargonger, ytliga kändiskulter och primitiva normer om vad som ger status och auktoritet i rätt sammanhang, har förvärrat situationen ytterligare. Även det utbredda ointresset inför mycket av det som möjliggjort välstånd och välfärd i Sverige under de senaste 150 åren – som om resurser för satsningar, reformer och social trygghet föll ner från himlen – har gjort att de politiska insatserna mot lärarbristen fördröjts.

Nu är de flesta medvetna om problemen, attityderna har förändrats och politiska åtgärder har vidtagits. Men det tar lång tid att vända en sådan här utveckling. Och helt kommer det inte att gå om inte fler än några tappra lärare, forskare, författare och vetenskapsjournalister börjar entusiasmera de unga, och oss alla, för ämnen som kräver ansträngning, men som kan fascinera och stimulera på fantastiska sätt, och utan vilka vi famlar i skymning och aningslöshet.

Att få närmare till nya, användbara ord och djupare insikter om sammanhang som går utöver oss själva, skulle göra oss varsammare, ödmjukare, snillrikare, klokare, mer nyfikna och definitivt inte dummare.