Ord inför helgen, 23 oktober

Camilla Hammarströms diktsamling ”Tunnlar” gavs ut förra året. En recensent kallade det träffande för ”geologisk lyrik”. Hammarström är en poet som med sina dikter ofta gnuggar sig in i materia, kropp och själ, in till atomerna och ut igen, och som öppnar upp helt nya rum för tanken och språket. I Tunnlar fastnar jag lite extra för de här raderna:

”När du leder vatten nära inpå dig. Istället för regnet, det som vägrar att falla. Duvslaget har lämnats tomt. Och tankarna ger sig av långväga, det är vattnets rörelse, hur det kilar just så snabbt att ledningen inte äts upp av beröringen. Allt som uppstår och förgår genom anhopning och söndring. Allt som beror på det tillräckliga hopandet. När berg skiljer dalgångens städer från källorna, får du borra dig igenom stora avstånd. Och du borrar. Hundratals meter fram och tillbaka. Du suger åt dig genom kapillärerna. I grönskande hunger.”