Värst var det om vårarna, när svårmodet blev tungt

Värst var det om vårarna, när de tunga tankarna kom, kanske i takt med ljuset, och sällskap med andra blev svåruthärdligt. Då drog han sig undan, och våndades med sitt i det ensamma. Till slut, möjligen gjorde ålderdomen att krafterna tröt, orkade han inte längre bära vad det nu var han kämpat med inombords alla år.

En dag i maj, år 1753, väntade han tills övriga hushållet begett sig iväg ut till arbetet, tog med ett tömstycke ut i ladan, knöt det om halsen och hängde sig från åsen under taket. Sonen hittade honom där på kvällen, i vad som måste ha varit ett fasansfullt, sorgligt ögonblick. Anders Jacobsson i Drängsmark blev 68 år.

Förhören efteråt, inför urtima tinget i Skellefteå socken, var inte motsägelsefulla, men tecknade en bild av en beskedlig, tillknäppt, gudfruktig människa som under lång tid varit ansatt av svårmod, och som i jobbiga stunder alltid sökt enslighet och avskytt tal och umgänge i grupp.

Just orden ”svårmod” och ”beskedlig” återkommer hela tiden, i sammanställningen av vittnesprotokollen som gjordes på 1970-talet av K H Lindmark och som finns med i hans byaskrift ”Ur Drängsmarks historia från äldsta tid till 1900-talets början”; en skrift hejdundrande rik på tänkvärda människoöden, humor och sorg, och inblickar i en bys märkliga liv genom seklen, som jag citerat tidigare här på ledarsidan.

Anders Jacobsson kunde, sade en i byn som känt honom sedan ungdomen, drabbas av svårmod vissa tider, och ”i synnerhet tå flera personer sammankommit alltid skydt och ej welat tala wid them.”

Sonen Jacob Andersson vittnade om att fadern ej sällan ”under oro af swårmodiga tanckar” gått undan från folk, hållit sig borta och arbetat undanskymt för att få vara ifred. När han inte dök upp till middagen den kvällen, föreställde sig Jacob helt enkelt att den gamle mannen på nytt gått för sig själv för att stänga ”någon gärdesgård eller haft annat at syssla”.

Per Jonsson, i grannskapet, berättade inför tinget att man talat om Jacobssons gamla svårmodighet, ”som starkast plägade angripa honom om Wåren”, och hur han under många års tid, i perioderna av vad vi idag skulle kalla depression, haft svårt att stå ut med sällskap och istället ”gådt afsides, och ibland hela dagen warit bortta”.

Maria Nilsdotter, som arbetade som piga, betecknade Jacobssons uppträdande kvällen före självmordet som beskedligt, vittnade även hon om hans ”swårmodighet wid wissa tider”, men tillade också att han alltid läst sina morgon- och aftonböner och fört ”ett alfwarsamt och stilla lefwerne. En annan piga, Rachel Johansdotter, talade också om Jacobssons beskedlighet ”i tal och åtbördor” när han kommit hem från åkern. När han dagen efter försvann, trodde hon att den gamle som vanligt dragit sig undan i enslighet.

Bonden Olof Persson beskrev Anders Jacobsson som ”stilla och tystlåtig” och bekräftade att han ej brukade prata när flera personer var närvarande. Men av vännens svårmod märkte Olof inget. Han hörde bara andra berätta om det.

Tinget fann inga skäl att tvivla på att Anders Jacobsson tagit sitt eget liv, och slöt med att den dödes kropp skulle ”af Bönder handteras och i stillhet i Kyrkiogård begrafwas”.

Till vår tids uppvaknande debatter om psykisk ohälsa, om ensamhet och om ålderdom, når hans öde och slut fram som en påminnelse från förr om att dessa undringar och obesvarade frågor alltid funnits bland oss, och kanske rentav diskuterades mer öppet förr i tiden, innan normer om framgång, lycka, popularitet och perfekta liv skapade nya tabun kring gamla problem.

Men vad som också framskymtar i alla anekdoter och minnen från byarnas liv, i Drängsmark och runt om i hela Västerbotten, är de sociala sammanhangens avgörande betydelse. Man levde, trots det gamla bondesveriges traditioner av självständighet och självrådighet, nära och tätt tillsammans i en by, när någon hade lycka, när någon hade sorg, när gemensamma problem skulle lösas, när kyrkor skulle byggas, vägar dras, skolor grundas, föreningar startas, fattigvården lösas, handeln organiseras, kulturen tändas, osämjor hanteras, kärlek finnas, överhuvudtaget byarna fyllas med liv, upptåg, framtid, debatt, tro och kraft.

***

Det talas om hur de sociala medierna revolutionerat ditt och datt. Det anordnas kurser om hur vi ska förhålla oss till dem och uppträda i dem. Men herregud, i mycket är det bara våra gamla byastrukturer i digital form. Handböckerna finns ju redan. Gå till biblioteken, till alla underbara byahistoriker.

Tekniken är ny, människan sig lik.

Eller som det står i en fin skrift om Vännfors by, som gavs ut efter ett studiecirkelarbete på slutet av 1970-talet, sammanställt av Margit Bergmark.

”I glädje och sorg. Vår bygd är rik på gamla traditioner, seder och bruk. Mycket har hänt under årens lopp som är roligt att veta och minnas och eftersom muntliga traditioner och berättelser inte finns att söka i domböcker och arkiv, så har vi försökt att så detaljerat som möjligt berätta om dessa så att de inte faller i glömska.”

Må vi fortsätta kämpa mot glömskan, och minnas mer än dagens klicktopp.

Och för den som tror att de sociala mediernas vardag är något nytt:

”Här liksom i alla andra byar har man varit skrockfull och trott på ”Vittra, Baran och andra övernaturliga väsen, det var nästan som en del av tillvaron den tiden när inget elektriskt ljus fanns och det var skumt och mörkt i skrymslen och vrår. Fantasin frodades väl också och bättrade på historierna som det finns många av här i bygden.”

Vännfors by, som alla byar, en föregångare till Facebook och Twitter!