Några ord om opinionsbildning, och så Lars Forssell

”Den som känner sig föraktad, gör allt i verlden för att bli hatad.” (Johan Henric Kellgren 1751-1795)
Det är insiktsfulla, utmanande och lite besvärliga ord jag tänkt på en del senaste tiden.

Utmaningen i dag är att genom uthållig opinionsbildning, glasklara ställningstaganden, men också lyhördhet för våndor och frustration bakom första intrycket och liten gnutta människoklokhet försöka vinna, locka, övertyga människor på glid ut i obehagliga åsikter och stämningslägen tillbaka in i något slags grundläggande gemensamt samtal på humanistisk, respektfull och medmänsklig grund.

Då är det fel, och principlöst, att svara hån med hån, hat med hat, förakt med förakt, avhumanisering med avhumanisering. Vi måste vara mycket smartare än så, för att inte helt tappa greppet om opinioner som glider mot avgrunden, och motstå frestelsen att möta sekterism med egen sekterism, hur jobbigt och tålamodsprövande det än är.
Det är ingen poppis uppgift, men den är den kanske allra viktigaste i dag, och den utförs ständigt, inte minst på landets skolor, på fritids och i många föreningar. Även många köksbord och fikarum har opinionsbildande vardagshjältar, som inte backar, som inte ger vika, men som inte heller lämnar rummet.
Att enbart tala med likasinnade, och enbart i det likasinnade sällskapet säga sådant som man vet kommer att bejublas, har inget med principfasthet, opinionsbildning eller samhällsförändring att göra. Och läget är alldeles för allvarligt och farligt just nu, för att vi ska ha råd att inte ägna vår energi åt just opinionsbildning i djupare mening.

Men det är också för jobbigt att klara av en sådan opinionsbildande insats på egen hand. Vi måste hjälpas åt, backa upp varandra, växeldra och ställas oss framför varandra, när hatet kommer, när vänner och kollegor drabbas av förföljelse och trakasserier. Inte för att kunna möta det med samma medel, utan för att tillsammans kunna orka hålla nivån, tålamodet och principerna upp i vår argumentation, och i vår beredskap att alltid fortsätta en demokratisk debatt, för att nå dem som vacklar, tvivlar och famlar.

Kellgrens rader stötte jag för övrigt på i en diktsamling av Lars Forssell, som hör till de poeter jag alltid återvänder till. En av hans dikter, ur Det möjliga, går så här:

”Jag vet att du är ledsen,
ledsen till döds
och bara vill gå din väg

fast morgonen över Mälarn står ljus
och solen lyser på strandens hus
och isen är spegelklar.

Vem var det som sjöng?
Du frågar: Vem var det som sjöng?

Jag svarar: Vi skall gå vår väg
men låt oss gå med långsamma steg
Montreal tog mitt hopp
Brooklyn min tro
och i Salisbury i Zimbabwe
såg jag människodjur
och en slaktkniv skar
i människokött

Men i tystnaden var det någon som sjöng
Starkt, inte sprött
varför och hur?
Och frågar du: Vem var det som sjöng?
så blir din fråga ett svar

Jag är ledsen som du
Jag vill gå min väg
men låt oss gå med långsamma steg
Mitt huvud är tomt, jag är feg som du
men vi har några timmar kvar
Och någon sjöng
Vem var det som sjöng?
och sången var underbar.”