Gränskontroller en sorglig utveckling i Europa

Inte heller den svenska regeringen stod pall för trycket. På torsdag vid lunchtid inför Sverige tillfälliga gränskontroller, meddelade inrikesminister Anders Ygeman på en presskonferens i går kväll. Uppgifterna bekräftades omedelbart av statsminister Stefan Löfven. Kontrollerna kommer inledningsvis att gälla för tio dagar framåt, men regeringen varnar redan för att de kan fortsätta en bra bit in på nästa år.

Syftet är förstås ytterst att få ner antalet asylsökande till Sverige – även om gränskontroller i sig inte behöver innebära att någon hindras från att söka asyl – och att, som regeringen uttrycker det, få ordning på flyktingmottagandet i Sverige, till stöd för Migrationsverkets arbete. Möjligen finns också en from förhoppning att åtminstone några av de EU-länder som vägrat ta minsta ansvar, ska börja tänka om när nu både Sverige och Tyskland långsamt retirerar från sina tidigare öppna, mottagande hållningar inför den pågående flyktingkatastrofen.

Beslutet är inte oväntat. I små steg, förskjutningar, antydningar är det åt detta håll som debatten och politiken rört sig de senaste veckorna. Men ändå innebär det i grunden att regeringen – understödda av flera allianspartier, som redan lagt förslag i samma riktning – också går den opinion och den skrämselpropaganda ett stycke till mötes som med växande ljudstyrka börjat varna för det nuvarande asylmottagandet i termer av ”kollaps”, ”hot” och ”ohållbart”. Skulle de eftergifterna fortsätta – nu fogas tillfälliga gränskontroller till de redan beslutade tillfälliga uppehållstillstånden, och kraven på fler restriktioner lär inte tystna – vore det ett svårt nederlag för den humana, moraliskt riktiga linje Sverige hittills sökt stå fast vid.

Det är en sorglig utveckling vi ser den här hösten, i Europa och nu även i Sverige, när gränser och kontroller för att sortera och skilja människor åt upprättas på nytt. För i slutänden handlar det här om vilka problem man anser vara störst i sammanhanget, och vilken verklighet det är man utgår ifrån när ord som kris och katastrof används.

På många som skriker högt i debatten just nu låter det som om några månader av organisatoriska ansträngningar och utmaningar lite utöver det vanliga – som givetvis inte ska underskattas – för det rika, välorganiserade, välmående svenska samhället vore ett värre problem, än att människor flyr från krig, förtryck och katastrofer, och behöver ett skydd, som vi kan och borde ge dem.

*****

Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se, där den också finns utlagd.