Androgynitet som frihetskamp

Efteråt var alla rebeller. Vid självbiografiska tillbakablickar skymtar knappt någon som inte en aning utmanade det bestående, som inte vägrade följa normer, som inte gick sina alldeles egna vägar.

Decennier senare står alla på avvikarens sida, i solidaritet med den hånade, bespottade gestalten på skolgården, med förlorarna i hörnet, med dem till spillror utdömda. Det stora kollektivet, som snörpte på munnen och vände ryggen åt, är försvunnet. I minnet marscherar alla till stöd för de udda på tvärs mot givna identiteter och härskande föreställningar om rätt och fel, korrekt och inkorrekt, fint och smaklöst.

Det är en förljugenhet och historieförfalskning som generationsetablissemang – i vår tid en extremt normerad, poserande, politiskt lagom frasradikal medelklass som sällan lever själva som de lär andra – alltid brukar tillåta sig. Generationsetablissemang lika blinda för sin förutsägbarhet och anpassning till det förväntade, poserna till trots, nu som då. Outsiders föraktas med samma aningslöshet som alltid, i väntan på att även deras insatser ska nöta ner fördomar, och förvandla några av dem från löjliga till fantastiska.

De snabba, massiva och starkt kommersialiserade hyllningarna i efterhand av stora politiska, kulturella, sociala eller vetenskapliga banbrytare riskerar att bagatellisera vad en lång kamp mot inskränkande normer, tabun och hierarkier, mot förtryckande maktstrukturer och monopol, kräver i praktiken av uthållighet och djärvhet.

Decennier senare när friheten blivit lite större för mångfald, individuella uttryckssätt och gränsöverskridanden, då kan ett frigörande på liv och död framstå som en nätt show till allas jubel, en highlight reel att länka. Det gör oss blinda för vår tids motsvarande frihetsrörelser, där de kämpar i utkanterna.

***

I efterhand såg alla ut som David Bowie redan när det begav sig, och bejakade obekymrat den stora frigörelsen från genusnormer, könsideal, låsta sexuella identiteter och givna hierarkier? Så var det ju inte, och det är inte heller viktigt. Ska man tro de som var med, och sådana som av bland annat honom fick mod att trevande, men trots allt, börja uttrycka sina egna, individuella liv, läggningar och känslor till omgivningens oförståelse, var han först och främst en hjälte i ögonvrån för avvikare, outsiders, egensinniga.

Men också för oss andra, för fega och rädda själva, som älskar människor som vågar gå sina egna vägar, som vågar hålla sig ett steg före eller vid sidan om det lättdefinierade och förväntade, omöjliga att få fatt i.

Det är den distinktionen som är viktig i sammanhanget, både när historien skrivs och när samtiden ska förstås utifrån gamla erfarenheter.

***

”He wasn’t quietly androgynous, nor genderless”, skriver Slates Christina Cauterucci om David Bowie, ”smack in the middle of butch and femme. Bowie was flamboyant about both his masculine and feminine sides; he was all of the things at once, flying in the face of easy definitions. A University of Pennsylvania gender-studies undergraduate boiled it down to this astute statement in 2013: “The M-F spectrum does not have the descriptive capacity to categorize Bowie effectively.””

Det är en viktig betoning. David Bowies androgyna konstnärliga uttryck var inte tystlåtet och ingen kompromiss, utan starkt, medvetet och självständigt åt alla håll, och fortsatt under många år. Just genom att han var svår att definiera på ett enkelt sätt, förblev han relevant och intressant som symbol för ett sexuellt uppbrott längre än som annars skulle ha varit möjligt.

Även hur det androgyna tolkas och beskrivs hos olika aktörer återspeglar givetvis genusstrukturer och könshierarkier, inte minst inom populärkulturen. En blick är aldrig enkel.

Men Bowie, som manlig rockstjärna, befriade musikens bild- och kroppsspråk från fler normer än han fastnade i. Den frigörelsen av kön, sexualitet och identitet var det som gjorde honom till en artist och konstnär med större inflytande än de flesta andra.

Låt inte hyllningarna i efterhand få någon att tro att det var en harmlös, enkel, okontroversiell rörelse han var med och inspirerade.

I diskussioner om könsroller, patriarkat och destruktiv manlighet, om en könsmaktsordning präglad av sociala, ekonomiska, kulturella, biologiska och politiska faktorer i komplex blandning, hjälper det även i försvaret av vunna friheter och rättigheter, av mångfald och tolerans, att känna till historien om hur de vanns, vilka normer som stod i vägen och hur frigörelsen inleddes. Låt Bowie bli utgångspunkt för sådana återblickar också.

***

När den färgade dragdrottningen Belize i Tony Kushners ”Angels in America” ska beskriva himlen för Roy Cohn – McCarthys dödssjuke, ärkereaktionäre hantlangare – målar han drömlikt:

”Profetiska fåglar, Roy. Högar av sopor, men fasettslipade som rubiner och agater, och diamantblänkande banderoller med nonsens som flyger i vinden. Och röstbås. Och alla har Balenciaga-klänningar med röda buketter. Och stora danspalats fulla av musik och ljus och rasblandning och könsförvirring. Och alla gudar är kreoler, mulatter, bruna som flodmynningar. Ras, smak och historia äntligen övervunna.”

Det vore underbart.