Tre försök

***

Hon önskar att när sömnen kommer
ska en fågel landa vid kudden
börja plocka grenarna ur själen,
trasslet ur håret,
kvistarna ur sorgen,
mossan ur skrattet,
riset ur ögat
och flyga iväg med dem,
lyfta över
åkerdiset,
där sorkarna hörs leta,
bära dem varsamt
till ett gömsle i en gran,
och bygga nytt bo
för ett annat liv att ruvas.

När hon vaknar
är det någon annanstans,
och hon har fått följa med.
På kudden bara strö kvar,
spår efter en som hämtats.

***

Efteråt, när ångern kommer, med ögon i nacken som speglar allt sällskapet tigit om så hårt hela kvällen att kindbenen vitnat till dödskallar i skenet från nyårsnatten, ska hennes dotter berätta om sitt liv, så att det spränger i bröstet på båda;
berätta om eldsvådan hon fick tända själv, och sen hindra från att slockna på huden, hur hon försvarade lågorna till varje pris, när de kom springande för att släcka;

och det blir aldrig uttalat vem som räddades och vem som flydde och vem som bara rakade av sig håret, skar sår i kinden, lät spottet hänga, för att göra det enda som stod till buds – förstöra ett ruttet altare, gråta sig in till termiterna, bli deras vän, kasta sig till skogs, dyka till sjöbotten, klösa ut alla tilldelade roller ur hjärta och lungor som en klåda.

Först då gick det att läka. Först då gick det att återvända, och storma fasaderna, ta sig tillbaka, rädda de andra.

***

Är det möjligt att känna avund,
tvärs över torget där vi växte upp,
tvärs över en lögn, som med åren
fått skrovlig hud, och nu, när vi drar
med fingret över den,
känns ärligare, än det vi kämpat
för att ordna upp,
genomskådar och vet mer om oss,
än vi vågat erkänna
ens för dem som kommit
nära senare?

Är det möjligt att längta hem
tvärs över en orätt,
som står kvar, lutad
mot samma brunn, busvisslar,
knäpper med fingrarna, samlar
en publik och hotar
att ta ett steg mot oss, omringa oss?

Är det möjligt att förlåta
tvärs över ett missförstånd
som fick en hel svärm
av skadade vingar
att skingras?
En gång var det här nederlaget vårt.