Ord inför helgen

”Atlanten växer”, av danska poeten Julie Sten Knudsen, i svensk översättning av Jenny Tunedal, hör till de idémässigt intressantaste diktsamlingarna jag läst senaste året. Om rasifiering, hudfärg, normer, identitet och koloniala arv. Jag rekommenderar den för eftertänksam läsning. Här återger jag dock en av de mindre politiska dikterna:

”Du började älska öknen/ när vi var i New Mexico som barn, med mamma./ De röda klipporna. Slättlandskapen./ De ändlösa vägarna, solen./ Den torra luften som gör mig yr./ Du säger att du känner dig fri i det öppna landskapet, på landsvägarna. För mig är det tvärtom./ Jag trivs bäst bland höga byggnader med entrédörrar, bakdörrar, kökstrappor,/ portvalv in till bakgårdar, hörn att slinka runt/ och källare man kan försvinna ner i./ Flyktvägar, gömställen.”