Traditionella universitet och det nya, fria nätet – hand i hand?

Vilka samtal det måste ha varit! Var de teatrala, högljudda, fulla av gester och deklarationer, i en kamp om syre, tid och initiativ? Eller lågmälda, sökande, lyhörda, blyga i en ömsesidig längtan att mötas och förstå? Vem grep ordet först? Vem kastade ut vilda idéer? Vem sammanfattade och knöt ihop?

Historien är full av dem. Vi läser om dem, blundar och tjuvlyssnar i fantasin, försöker att föreställa oss hur de gick till, lät, luktade, kändes – samtalen till bristningsgränsen fyllda av personligheter, viljor, briljans, mod och insikter. Möten som präglat oss, våra världsbilder och moderna samhällen mer än vi anar.

Några av mina favoriter:

* Erika Mann och Therese Giehse, mellan vilka mer pågick än bara samtal, i München tidigt 30-tal; förenade i kärlek, politisk kabaré och gemensamt antinazistiskt motstånd.

* Abraham Lincoln och Frederick Douglass i Washington i trevande, växande förståelse av varandras politiska hållning och beundran av varandras personligheter under inbördeskriget.

* Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer i ett gryende Stockholm på 1830-talet när de – på olika sätt och med olika bakgrund – var inne i varsin fas av intellektuell utveckling och stigande politisk medvetenhet.

Och så de där mötena i Jena i slutet av 1700-talet, mellan en författare och en bildningsfilosof som båda skulle prägla Europa för lång tid framåt, och i vilkas komplicerade fotspår – på teatern, på universiteten, i idépolitiken – vi fortfarande vandrar, om än stapplande och osäkert.

Jena, den lilla universitetsstaden i Thüringen, var på 1790-talet en för tiden påtagligt liberal och tolerant plats för framstående tyska filosofer, konstnärer och författare. Dit reste de som ville skapa, tala och tänka i stimulerande sällskap.

Det var där, i möten öga mot öga som skulle komma att prägla båda – och fördjupa de idéer med vilka vi förknippar dem i dag – som Wilhelm von Humboldt och Friedrich von Schiller blev vänner.

Deras gemensamma uppmärksamhet och kritiska intresse vid den tidpunkten gällde Immanuel Kants filosofi. Och mer specifikt, skriver historikern Lothar Gall i sin bok ”Wilhelm von Humboldt. Ein Preusse von Welt.” (2011), frågan om hur upplysningens rena förnuftslära skulle kunna förenas med deras egna konkreta livsupplevelser och livserfarenheter, och vilken människobild en sån kombination av upplysning och erfarenhet kan föra med sig.

Humboldt, den tidige liberalen och nyhumanisten, brottades livet igenom med frågor kring sambandet och spänningen mellan individen, erfarenheten och gemenskapen – jaget och världen. Mellan det unika hos en enskild människa och det som förenar alla människor. Mellan den enskildes självständighet och interaktion med andra. Hur det fria, gränsöverskridande mellan och inom människor kan värnas med hjälp av bildning, språk, kultur och konst. Individers fria, inre utveckling tillsammans i en ömsesidig läroprocess, som inte får kvävas av överheter, är ett tema.

En del annat i hans politiska tänkande har åldrats förstås. Men hans humanistiska människosyn lever. Och på det område som han kom att få störst, konkret inflytande över, den högre utbildningen, har det länge varit den så kallade humboldtska universitetsmodellen som dominerat mycket av vårt tänkande.

Det kanske håller på att förändras nu.

***

Grundpelare i Humboldts bildningsideal var att den akademiska friheten måste värnas, att lärande och forskning ska äga rum i samma miljö, att filosofins övergripande betydelse ska betonas och att kunskapssökande för kunskapens egen skull bör stå i centrum.

Men på 2000-talet har de rena nyttoaspekterna av högre utbildning för individ och samhälle efterfrågats i högre grad. Lärosätens styrda, målinriktade samarbete med näringsliv och offentlig sektor har ökat. Och den tillämpade forskningen är det som efterfrågas. Det är en utveckling som får den humboldtska traditionen att börja vackla.

Även internet och globaliseringen – möjligheterna till föreläsningar och interaktiva diskussioner på distans – har utmanat idén om att forskning och utbildning ska förenas i samma fysiska miljö. Och den gamla vetenskapsteoretiska dragkampen mellan atomistiska och holistiska synsätt – delarna och helheten – kommer att få ny aktualitet genom big data.

I dag kan du gratis och på distans följa många föreläsningsserier på världens mest prestigefulla universitet. Samtidigt lägger arbetsgivare allt mindre vikt vid formella, avslutade examen, och rekryterar istället unga begåvningar i allt tidigare skeden av den högre utbildningen.

Om utbildning är både en social process och en medialiserad process: vad händer då när digitaliseringen förändrar formerna för och tillgängligheten till föreläsningar och material, samtidigt som sociala medier förändrar definitionen av vad en social process är, hur sociala nätverk skapas och social makt mäts? Är värdet av campusmiljöer på väg att undermineras? Hur kommer framtidens utbildningar att kunna kvalitetsgranskas och utvärderas?

Allt detta förändrar synen på lärosäten som betonar sin regionala betydelse, sina program och värdet av sina campusmiljöer. Men det kan också skapa nya chanser.

***

Senaste året har start-up-företaget Kiron i Berlin uppmärksammats för sin satsning i flera länder på en obyråkratisk, lättillgänglig, kvalitativ, tvåårig onlineutbildning för flyktingar – baserat på MOOC-modellen (Massive Open Online Course) genom fria föreläsningar från prestigeuniversitet, men med en fortsättning under de avslutande terminerna på utvalda lärosäten utifrån etablerade examensförfaranden (ett aktuellt reportage om grundarna till Kiron finns i förra veckans Die Zeit).

Den inledande MOOC-fasen, som kräver en mobiltelefon, internettillgång och kunskaper i engelska, ska skapa en väg in till högre utbildning snabbt för fler, och de avslutande, formella åren ska säkerställa att meriterna trots det räknas efteråt.

Det intressanta med Kiron och liknande initiativ är att de pekar på möjligheterna att kombinera det bästa den nya tekniken med det värdefullaste – akademisk integritet, humanistiska bildningsideal och tydlig utvärdering – i traditionella utbildningsmiljöer. MOOC och Humboldt hand i hand för en rörlig mångfald.

Även med den bästa av utbildningar kan det vara svårt att få jobb om du saknar kontakter lokalt och regionalt, i den kontext där du lever och verkar. Om inflytelserika nätverk i ett lokalsamhälle dessutom är slutna, svårtillgängliga och exkluderande (sett till kön, etnicitet eller andra aspekter) blir det ännu svårare.

För att bryta diskriminering, segregation, fördomar och utanförskap, för att få t.ex. integration att fungera långsiktigt på arbetsmarknaden, är det enormt viktigt att människor välkomnas in i olika lokala nätverk och gemenskaper. Och att de i sin tur är öppna och inkluderande.

Digitaliseringen och internet demokratiserar möjligheten till sociala nätverk, men ingenting går av sig självt och det finns många hämmande hierariker att bryta ned.

Den högre utbildningen skulle kunna bidra till framgångsrik, lokal integration fullt ut om MOOC-modellen, som är här för att stanna, kan kombineras med regionala lärosäten till en helhet där de förstärker, inte misstror, varandra.

Kiron visar hur konstruktiva, engagerade entreprenörer kan hitta lösningar där en stelbent, överbyråkratisk, av nationalistiska särintressen blockerad och politiskt villrådig integrationspolitik misslyckats.

Skulle deras modell lyckas kan det ge fler och snabbare karriärvägar på den nya arbetsmarknad som växer fram. Det skulle också bli ett exempel på att invandring stimulerar idéer som kommer alla till del.

***

Den som vill se ljust på framtiden och tända en väg framåt – trots mörka krafter som vill släcka och stänga om oss – behöver inte leta så förtvivlat länge efter förebilder och initiativ som visar att det går.

Migrationens positiva, liberala kraft och lokala miljöers integrerande funktion. Det bästa från många världar kan förenas, om inte främlingsfientlighet och destruktiva särintressen ställer sig i vägen.

Campuset i norr och det fria nätet. Global research och gränslöst nätverkande i en delnings- och informationsekonomi – ändå förankrad som människa i ett fysiskt, socialt sammanhang, på en unik lokal mötesplats för liv, bildning och helhet.

Umeå universitet och andra regionala lärosäten går en spännande tid till mötes. De kommer inte att vara sig lika efteråt, men kanske mer betydelsefulla än någonsin.

*****************************

(Den här texten har varit publicerad i VK. Bloggen används i huvudsak som textarkiv och det går inte att lämna några kommentarer här.)