Tappra vid fronten eller maktfullkomliga i tornen?

Lyssnar man till centralbankernas och den expansiva penningpolitikens starkaste supportrar kan man få bilden av tappra, ensamma direktioner vid fronten som med sina bara händer (styrräntor, stödköp av obligationer och värdepapper, retoriska utspel med centralbankernas prestige i ryggen) kämpar mot undergång och kaos.

Som håller stånd så gott de kan för att ge politiska beslutsfattare tid att bygga upp mer robusta, långsiktiga förutsättningar för jobb, välstånd, investeringar, tillväxt och social sammanhållning.

Men när centralbankernas ledningar vänder sig om i kritiska lägen, med dåliga besked och dystra prognoser vinande kring öronen, för att se hur det går för politikerna, för att se hur de sliter och skyndar sig, syns bara hängmattor, långbänkar, tvehågsenhet och populism.

Regeringar utnyttjar sällan den tidsfrist penningpolitiken kan ge dem för strukturreformer, strategiska satsningar, ökad konkurrenskraft och ordnade finanser. Och när penningpolitikens konstgjorda andning rosslar över kontinenterna, men inte följs upp av riktig politik som tar itu med de grundläggande problem som orsakade krisen, då väntar bara ännu större och värre krascher.

Skulle det inträffa, lyder försvaret, så är det inte centralbankernas fel, utan de politiska beslutsfattarnas. Penningpolitiken kan hjälpa till att skjuta upp de värsta konsekvenserna, men inte lösa några missförhållanden.

Sådana nyanser fanns även med i Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghis uttalanden i förra veckan när han åter försvarade ECB:s hållning och presenterade centralbankens nya prognoser för 2016 med en BNP-tillväxt inom euroområdet på 1,6 procent för 2016 och en inflation på 0,2 procent.

Det var i båda fallen lite mer optimistiska prognoser än dem som gjordes i mars, trots den hämmande osäkerhet som råder bland annat kring Storbritanniens EU-medlemskap inför sommarens folkomröstning.

Men ECB, manade Draghi underförstått inför journalister när han gick över till mer allmänna resonemang, kan inte göra allting själv. Regeringar måste ta sitt ansvar för åtgärder av det slag som ökar produktiviteten, gynnar investeringar och förbättrar infrastrukturen.

Lyssnar man, å andra sidan, till centralbankernas och den expansiva penningpolitikens argaste kritiker kan man få bilden av direktioner som på eget bevåg, utan demokratisk legitimitet, går långt utöver sina mandat i extrema stimulanser som bestraffar sparare, urholkar framtidens pensioner, snedvrider investeringar och i största allmänhet belönar ansvarslöshet, vanstyre och nya spekulationsbubblor. Allt medan politikerna, även i den versionen, inte får något substantiellt gjort.

Den nya långtgående penningpolitiken, anser dess motståndare, gör bara ont värre, och är ett huvudproblem i sig.

Inga stimulansmiljarder i världen hjälper, om de flesta andra förutsättningar för en bättre ekonomi saknas. Det som var skadat och ihåligt från början, förblir det.

När Draghi i april på en pressträff vädjade om tålamod och mer tid för penningpolitiken att börja verka, och samtidigt varnade för att kritik av centralbankens trovärdighet bara bromsar åtgärdernas effektivitet och därför skapar behov av ännu mer expansiva insatser, så hörde hans kritiker en maktfullkomlig, dogmatisk röst från centralbankens torn som vill slippa invändningar.

Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan, i ett världsekonomiskt läge som är mer komplext än på länge.

Många små besked och tendenser – ofta motstridiga – skapar tillsammans den bild av världsekonomin som institutioner och analytiker försöker fånga och tolka i sina prognoser.

En lovande utveckling på USA:s arbetsmarknad med utsikter för ökande löner och pris som på nytt väcker spekulationer om kommande höjningar av styrräntan, vilket i sin tur har betydelse för dollarns värde och de låne- och exportberoende länder vilkas ekonomier på olika sätt påverkas av den.

Oljekartellen Opecs val på senaste mötet att, åtminstone inte ännu, sätta något tak för medlemmarnas oljeproduktion med de – uteblivna – konsekvenser det får för det låga oljepriset.

De vacklande tillväxtprognoserna från Kina i ett läge när alldeles för många redan börjar glömma hur osäker den kinesiska ekonomiska situationen förblir.

Den turbulenta inrikespolitiska situationen på många håll i Latinamerika.

De småpositiva konjunkturbarometrar som presenterades av FAZ i veckan för Tyskland och Frankrike.

Den omöjliga uppgiften att förutspå hur digitalisering och automatisering – där stora möjligheter trängs med en del allvarliga risker – kommer att påverka länders arbetsmarknader, skatteintäkter och sociala trygghetssystem.

Och över alltihop hela tiden den geopolitiska osäkerhet som svåra krig och konflikter runt om i världen skapar.

I ett svåröverblickbart läge är det lockande att stirra sig blind på det enkla och mätbara, som ett ränteläge.

Men det är också talande hur helt olika ideologiska läger kan vara överens om en iakttagelse:

Att politiken i många länder, och inte minst inom Europeiska unionen, är för passiv, beslutsvag och inte förmår ta sitt demokratiska ansvar på ett sätt som inger förtroende och motverkar framväxten av extremism, främlingsfientlighet och sociala spänningar.

I det vakuum som uppstår när politiken är handlingsförlamad eller förljugen vänds intresset mot de som har makten över kortsiktiga verktyg och instrument. Ett av de verktygen är penningpolitiken.

Det har länge varit den här ledarsidan hållning, att ett för stort fokus på de stora centralbankernas räntebeslut, stödköp och prognoser alltid är illavarslande och demokratiskt osunt.

Centralbankerna fyller viktiga funktioner, ska vara oberoende och har ett stort inflytande. Men de är inga magiker, och förr eller senare måste ansvaret och initiativet föras tillbaka till politiken, samhällsdebatten och de folkvalda.

Det är där kriser kan lösas, prioriteringar göras utifrån värderingar och principer, förutsättningarna för välstånd och välfärd värnas och demokratin hållas levande.

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

***************

(Krönikan är även publicerad i VK:s papperstidning. Den här bloggen fungerar i första hand som textarkiv.)