En farlig, växande känsla av politisk hemlöshet

När en majoritet bestående av socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet och sverigedemokraterna i tisdags antog den nya asyllagstiftning som de flesta remissinstanser in i det sista varnat för, blev en redan vanskött mandatperiod ännu värre.

En kort sammanfattning av förändringarna ger en entydig bild av vad syftet med lagen är: Åtgärder vidtas som gör det svårare för familjer att återförenas och begränsar möjligheten till anhöriginvandring. Istället för permanenta uppehållstillstånd införs tillfälliga uppehållstillstånd på tre år för personer med flyktingskäl och 13 månader för alternativt skyddsbehövande. Med undantag bara för kvotflyktingar eller de som kan uppvisa egen försörjning. Bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen/särskilt ömmande omständigheter ska ersättas med hårdare regler. Övriga skyddsbehövande ska inte ha rätt till uppehållstillstånd. Sveriges utlänningslag anpassas till EU:s miniminivåer.

Det är ett lagpaket som hotar att få starkt negativa konsekvenser för nyanländas möjligheter att etablera sig i Sverige, i lokalsamhällen och på arbetsmarknaden. Asylsökande som är skilda från sina familjer får det jobbigare att komma över trauman och svåra upplevelser genom den osäkerhet som de nya reglerna medför. Och det riskerar att komplicera och förlänga ärendehandläggningen hos Migrationsverket.

Att regeringen och delar av oppositionen trots det driver igenom förslagen har en helt annan förklaring: Det handlar om en lagstiftning som är utformad för att avskräcka nödställda och hjälpsökande att försöka ta sig till Sverige.

Svensk inrikespolitik är just nu som ett kantrande skepp där den tunga lasten lossnat, sprängt repen och far omkring hejdlöst och oförutsägbart nere i lastrummet. Utan stadga eller hållning. Det finns väldigt få stabila konstruktioner som går att lita på. Minsta vindpust kan få konsekvenser.

Med stövlarna djupt i allehanda ryktesspridning och hörsägen, med blicken riktad stint på opinionsmätningar och i konsekvent ointresse för rekommendationer från dem som arbetar med frågorna, fullföljer nu fyra riksdagspartier en okontrollerad, panikslagen omsvängning som förvandlar svensk asylpolitik till ett mörker i mörkret.

Det är säkert populärt på kort sikt. I präktiga statsmannatoner om ansvar, realism och nödvändig anpassning till en förändrad värld har asyllagen fått stöd av alla de som sökt utmåla asylrätt och human flyktingpolitik som något naivt, godtroget och abstrakt, på långt avstånd från verkligheten.

Men vilka är det, egentligen, som låtit sig styras av abstraktioner, naiv omvärldsanalys och bristande verklighetsförankring?

De som beskrivit Sverige som ett land på randen till kollaps och velat att Sveriges solidaritet, engagemang och förpliktelser ska göra halt vid gränsen, i väntan på att andra länder som i ett under av plötsligt dåligt samvete och ny humanitet ska börja ta sitt ansvar?

Eller de många, inklusive hjälporganisationer och fackföreningar vilkas medlemmar bär den tyngsta bördan när påfrestningarna i mottagningen av hjälpsökande ökar, som tvärtom vädjar om att Sverige ska upprätthålla asylrätten och en human migrationspolitik?

När fler människor befinner sig på flykt undan fasor samtidigt som främlingsfientlighet och nationalism växer i många länder, vilken reaktion är då mest verklighetsförankrad och klarsynt: Den att även här stänga gränserna och söka skrämma bort människor med en brutal asylpolitik, eller den att i det läget mer än någonsin stå fast vid humanitet, asylrätt och solidaritet?

Regeringen, och dessvärre i ännu högre grad moderaterna, tycks ha förlorat nerverna inför den främlingsfientliga, aggressiva propaganda som vill stämpla flyktingmottagandet 2015 som en outhärdlig börda, ekonomiskt, etiskt och politiskt, för Sverige.

Med stressade hänvisningar till vissa uppmätta trender i opinionen – inte till valresultat, tunga organisationer, föreningar, näringsliv, forskningsinstitutioner eller andra annars så viktiga instanser – flyr de nu hals över huvud gamla principer och värderingar.

Det de lämnar efter sig. vid sina övergivna positioner är mångas förlorade tilltro till värderingar, hållning och principer i politiken.

Jag tror att det var länge sedan så många samhällsengagerade människor kände sig lika hemlösa i det svenska politiska landskapet som 2016. Inte för att det saknas enskilda partier och enskilda politiker som står pall där den räddhågsna populismen skövlar ner tidigare prioriteringar. Utan därför att det nu helt saknas trovärdiga, sammanhängande regeringsalternativ i svensk politik, för alla som i den nya asyllagen ser ett en gräns överskridas.

Svensk inrikespolitik mår inte bra. Blockpolitiken har havererat. De stora partiernas första försök att orientera sig i en ny parlamentarisk tid har varit lika eländiga. De partier som en liberal kan sätta sitt hopp till i dag, saknar trovärdiga koalitionsalternativ.

Samma upplevelse finns även på andra håll. Liberaler, socialdemokrater, gröna, socialkonservativa – det finns stora grupper som står politiskt hemlösa just nu. Som ser tidigare lojaliteter brista, som på sina respektive håll kämpar med en svår känsla av att ha fått nog, i en leda och trötthet till politiken. Det döljs kanske tillfälligt av utbrotten i enskilda mätningar till stöd för stängda gränser. Men det som präglar ett samhälles politiska liv, debatt, värderingar, stämningar och förtroende över tid, går inte att fånga i kortsiktiga opinioner. Det går inte heller snabbt att avläsa i Facebooktrådar eller andra sociala mediebubblor där bedömare i dag hänger som förhäxade.

Hur människor reagerar som utifrån ideal lägger ner tid på ett långsiktigt, moget samhällsengagemang, i solidaritet med, respekt för och tilltro till andra, är något djupare och mer betydelsefullt, även för valresultat.

Beredskapen till insatser för vardagsdemokratin hotar att minska för varje nytt svek.

****

(Krönikan har varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som ett textarkiv.)