Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för

BOKTIPS. Redan visar behandlingsförsök för olika typer av cancer mycket lovande resultat. Och att nå ett stort genombrott för de speciella mediciner som får cancer att ”smälta bort” – en formulering som blivit vanlig på senare år – kommer bara att ta forskarna omkring 20 till 30 år, kanske ännu mindre. Det säger Luis Diaz, cancerexpert och professor i onkologi vid John Hopkins University, i den nya, uppmärksammade boken ”The Industries of the Future”, av Alec Ross.

Dagens mest avancerade cancerbehandlingar, skriver Ross, kommer att framstå som totalt primitiva i jämförelse med de effektiva, snabba och individuellt anpassade metoder som den moderna genomikforskningen kring arvsmassa håller på att möjliggöra.

I en inte alltför avlägsen framtid, förutspår han efter samtal med områdets ledande experter, kommer vi att leva i en värld där det blir praktiskt möjligt att ”leverera medicinska behandlingar från de bästa sjukhusen i världen till jordens fattigaste, mest avlägsna hörn.”

Kostnaderna, initialt enorma som vid de flesta stora genombrott, kan med gemensamma ansträngningar och rätt prioriteringar fås att sjunka relativt snabbt. Det kan redan fram mot mitten av 2000-talet börja skapa en tillgänglighet till högkvalitativ vård, både tidsmässigt och geografiskt, som vi kanske i dag har svårt att föreställa oss.

Med samma blandning av medlidande inför hur det såg ut och lättnad över alla senare framsteg, som vi i efterhand betraktar 1800-talets allmänna sjukvård kommer kanske våra barnbarnsbarn att betrakta det tidiga 2000-talets skandaler, metoder och väntetider.

Det i sig är ingen unik eller sensationell iakttagelse. Regelbundet sipprar rapporter ut om de framsteg som pågår. Ibland som notiser, ibland som stort uppslagna nyheter, men nästan alltid med möjligheter som tar andan ur en.

***

Sjukvården är dock bara ett av de många perspektiv Ross tar upp i sin bok. Han sveper över en mängd samverkande men på olika sätt revolutionerande processer. Det handlar bland annat om big data, datasäkerhet, delningsekonomi och helt igenom digitaliserade bank- och valutasystem.

Redan i inledningskapitlet tar han en titt på den snabba utvecklingen inom robotindustrin och dess tänkbara betydelse för världsekonomin på 2000-talet.

Han konstaterar också att en orsak till att Japan ligger så långt fram när det gäller att utveckla robotar för framtidens service- och omsorg är att det av demografiska skäl ”inte kommer att finnas tillräckligt många barnbarn” i framtiden som kan ta hand om de långt fler äldre.

Hela tiden löper tekniska, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förändringar tvinnade om varandra.

Även om optimismen brukar överväga i tekniknördiga framtidsspaningar, återkommer de flesta med påminnelsen att tekniska framsteg alltid för med sig etiska dilemman som kräver nya debatter utifrån värderingar, avvägningar och principer.

När det gäller medicinforskning och big data, är som Ross påpekar, risken överhängande att ändamålen anses helga medlen. Att informationssystem blir redskap för övervakning och sortering av människor och att frestelsen till biomedicinsk ingenjörskonst växer.

Maktfrågan är heller aldrig borta. Ska på arbetsplatser, robotar tala om för människor eller människor för robotar, vad som ska göras?

***

I den omtalade ”The Second Machine Age: Work, Progress, and Prosperity in a Time of Brilliant Technologies” är MIT-forskarna Andrew McAfee och Erik Brynjolfsson ärliga med att det trots alla möjligheter till friare, bekvämare och rikare liv som tekniska framsteg medför, också finns risk för nya spänningar i samhället.

Den andra maskinåldern kommer att se traditionella medelklassjobb försvinna, utan att som vid tidigare strukturomvandlingar automatiskt ersättas av nya – om inte politiken är med på noterna och ställer om både utbildning, arbetsmarknad och skattesystem. Det gamla, enkla sambandet mellan tillväxt och jobb bryts upp av automatiseringen. Och om några få tar hem de stora vinsterna och knyter allt mer makt till sig, medan många andra tappar mark i arbetslöshet och utanförskap, kommer framstegen snabbt att överskuggas av djupa problem.

Det är inte pessimistiskt eller teknikfientligt att påpeka den saken. Tvärtom. Så börjar man att värna teknikframstegen på allvar.

Livskvalitet, fritid och välstånd ökar, men bara om vi hittar nya vägar till sysselsättning och försörjning, till finansiering av omsorg, utbildning, vård och trygghetssystem för alla.

Friheten för, och interaktiviteten mellan, människor blir större, men bara om vi fortsatt värnar grundläggande principer kring integritet, tolerans, privatliv och universella individuella mänskliga rättigheter

Kunskap, erfarenheter och kultur kan spridas som aldrig för, men även lögner, hat och fördomar. Informationssamhället kommer att kräva bildning, källkritik och förmåga att örhålla sig till olika typer av risker. (Läs Gerd Gigerenzer, ”Risk Savvy: How to Make Good Decisions”, 2013).

Livsmiljö och hälsa blir bättre, men bara om tillväxt och energiförsörjning är förnyelsebara och ekologiskt hållbara. Världen kan bli mättare, friskare, fredligare, men bara om vi lär av historiens förtryck, krig, utsugning, kolonialism, terror, fundamentalism.

Kampen för det liberala samhället, mot våld, inskränkthet, stängda gränser, förföljelser och allehanda nyauktoritära strömningar, är också en kamp för att förverkliga forskningens och den tekniska utvecklingens bästa möjligheter. Vi kan, om vi gaskar upp och engagerar oss, stå inför ett sekel av fantastiska framsteg.

*******************

(Krönikan finns också publicerad i VK. Bloggen används i första hand som textarkiv.)