Det moderna samhällets behov av andlighet

Waldemar Svensson skrev 1967 i ”Tro, frihet, samexistens”, några rader, där han började med att citera sig själv från 1937: ”Mot bakgrund av det då aktuella läget – som präglades av den nazistiska uppmarschen – skrev jag: ”på vitt skilda vägar söker man i vår tid lösa problemen. Den ryska klasskampen, den tyska raskampen, den rationalistiska otron, den lidelsefulla vantron, den vetenskapliga självtillräckligheten och den religiösa bortvändheten har ett gemensamt: man accepterar bara en del av livets mångfald och underkänner resten. Men kulturen tål inte vid denna sönderdelning.””

Jag håller, fortsatte Svensson, ”fast vid detta. Inriktningen av vår strävan bör vara, att lära känna hela verkligheten, att bejaka livets rikedom.”

Mitt frisinne har andra tyngdpunkter än Waldemar Svenssons, men de här raderna utlöser ett dåligt samvete hos mig, och jag ska söka förklara varför.

***

Är det sent i västvärlden år 2016?

Ruckas nu, framför våra ögon, både det vunna välståndets ekonomiska och den mogna demokratins etiska grundvalar långsamt ur sina lägen? Håller panik på att uppstå? Vid sidan om alla objektiva fakta, mätbara förhållanden, konkreta tal.

En vag, aggressiv, frustrerad känsla av att ”något, vad som helst, måste göras!”?

Är vi inne i ett skifte till en annan samhällsordning, auktoritärare, fattigare, mer nationalistisk, främlingsfientlig och intolerant? Signalerar det växande stödet för antiliberala extremister, mytomaner och populister på politikens ytterkanter, en process som är både oundviklig och enbart i sin linda? Är samhället på väg in i en fas av ideologiskt självskadebeteende? Och i så fall varför?

Det slarviga, historielösa, faktaresistenta odlandet av nostalgi kring ett ihopfantiserat förflutet – myten om att det går utför och bakåt sedan decennier, att förr var det minsann bättre – har ju pågått länge inom både den konservativa högern och den frasradikala vänstern.

Sånt går hem. Medierna är fortfarande fulla av det förljugna perspektivet: Vad var det som gick snett, vem tog idyllen ifrån oss? Den jargongen har satt sina spår, och även bäddat för dagens främlingsfientlighet.

Men det är en gammal debatt. Förklaringen måste sökas djupare än så till den nya febrighet, otålighet och oro som kan skönjas överallt i samhällsdebatten, och som plötsligt får etablerade röster att rycka på naiva, principlösa axlar åt tanken på ett parti som Sd som regeringsunderlag.

Varför förmår inte längre de erfarenheter och insikter som burit upp den långa resan från förtryck, lidande, intolerans och fattigdom till demokrati, välfärd, mångfald och någorlunda trygghet, entusiasmera? Med tanke på hur illa den politiska utvecklingen ser ut runt om i Europa, måste nog den frågan ställas med större självkritik än tidigare.

En ofta bortviftad aspekt, och där har åtminstone jag anledning att vara självkritisk, är att det moderna, genomrationella, materiellt hyggligt ställda och i det stora hela gott fungerande samhället missat, eller ignorerat, rentav föraktat, ett slags andlig dimension, ett andligt behov, som också behövs för en mänsklig helhet.

Missförstå mig inte. Jag ser det sekulära samhällets principer som de enda som kan garantera religionsfrihet, och frihet överhuvudtaget. Men samhällsutvecklingen influeras ju av mer än sådant, och det finns mer att diskutera än bara principer som bör omgärda själva beslutsfattande.

Där finns civilsamhällets, föreningslivets och kulturskapandets irrationella mångfald; människors känsla och upplevelse av mening, människors drivkrafter, världsbilder, sätt att söka tröst och hämta kraft, enskilt och tillsammans. På enbart det politiska beslutsfattandets och de väloljade systemens kost, blir man knappast hel, läkt, rörlig i själen.

Och längtan efter mening, uppgift, helhet, gemenskap, drivkraft, inre djup, öppna fönster och andra rum – det som konsten, möten med andra människor, kärlek, förluster, åtrå, spänning, grubbel, frälsning kan ge – är så stark och mänsklig, att om den inte tillfredsställs, kommer den att revoltera, fly, spränga upplevda bojor.

I det ligger både något stort och något potentiellt väldigt farligt, som måste diskuteras, förstås, erkännas. Det andliga livet, hur vi än definierar eller lever det, är ett perspektiv som borde ägnas mer tid och allvar, även i traditionella politiska analyser. I en diskussion om tolerans, hör det också hemma.

***

Jag läste häromdagen Orhan Pamuks mycket initierade, personligt färgade essäer (i samlingen ”Andra färger. Essäer och en berättelse”, översatt till svenska av Mats Müllern”) om Dostojevskij, Källarmänniskan, Onda andar och Bröderna Karamazov.

De är tänkvärda ur det här perspektivet också.

Dostojevskijs bittra, cyniska, motsägelsefulla källarmänniska vänder sig mot den tidens västvänliga liberaler och materialister, och hävdar, skriver Pamuk, att vi ”även om vi inser vårt eget bästa aldrig kommer att orka fullfölja det.” (…) Senare visar det sig att det är ännu svårare att vara rationell. ”En människans kraft består inte att vara en kugge i ett maskineri, utan att vara människa… Därför handlar vi inte som det förväntas av oss, utan irrationellt.” Källarmänniskan motsätter sig den västerländska rationalismens yttersta grundval; det logiska faktum att två plus två är fyra.”

Om Bröderna Karamazov – min största läsupplevelse i tonåren och enligt mig Dostojevskijs rikaste verk – skriver Pamuk:

”Vad var det då för stor hemlighet Dostojevskij viskade i mitt öra i Bröderna Karamazov och sina andra stora romaner? Var det att han övertygade mig om att man måste tro på en Gud eller något högre väsen, samtidigt som han visade att det till sist egentligen inte fanns någonting att tro på? Var det att han tvingade mig att inse att vi inom oss har en liten demon som motarbetar våra innersta övertygelser? Eller var det som jag på den tiden föreställde mig, att man å ena sidan måste inse att livets kärna var passion och stora idéer, och å andra sidan att det som gör oss lyckliga är en ödmjukhet som står i motsats till dessa stora idéer. Eller var det kanske att inse att människan var en varelse som snabbare och mer obeslutsamt än man trodde kunde pendla mellan så fundamentala motpoler som kärlek och hat eller fantasi och verklighet.”

***

Anne Applebaum lyfte i årets Wibbleföreläsning hos Ohlininstitutet fram många olika förklaringar till vår tids extremism och polariserade debatt: Ett lägre förtroende för väst efter först Irakkriget och sedan finanskrisen 2008. Oron för arbetsplatser i globaliseringen. Fördomar och myter om invandring. Sociala mediers tendens att skapa separata bubblor av likasinnade, som förstärker extrema åsikter.

Hennes avslutande punkt handlade dock om den brist på energi och omvälvning, som många upplever. Hon talade om ”hur tråkigt status quo kan te sig” i jämförelse med revolutionära stämningar.

Under hela efterkrigstiden har vi utgått från att fred och ett ekonomiskt system som är bäst på att skapa välstånd, jobb och ett ordnat, bekvämt samhälle, är tillräckligt för människor. Men människans väsen är mer sammansatt, på gott och ont, än så och söker även annat. Människor riskerar att helt enkelt bli uttråkade av den förutsägbara politiska stabiliteten.

Det är en komplex, jobbig, uppfordrande insikt som vi som försvarar det öppna, fördragsamma, stabila, demokratiska samhället kanske ägnat för få tankar.

Inte för att svaret ska bli mer av förödande anpassning och eftergifter. Utan för att vi ska bättre ska förstå vad det är som får det till synes obegripliga att hända i val och opinionsmätningar, och kunna bemöta det utifrån värderingar, vägval och principer som står främlingsfientligheten och rasismen emot.