Längtan efter ett humanistiskt samtal – på Erasmus tid och idag

”Något föreföll fel i tiden. Borde tryckpressen inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter. Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Erasmus längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås”.

Så skriver författaren och poeten Nina Burton i sina nya, av historiska iakttagelser, bildningskorn, politiska insikter och underbart berättade episoder fulla ”Gutenbergsgalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”.

Om ni får en stund över i höst för litteratur, har tid att logga ur från era flöden och läsa en enda bok rekommenderar jag hennes varmt.

Den är, som Nina Burtons böcker brukar vara, ett både otidsenligt och högaktuellt andningshål. Till bredden fullt av lärdom och eftertanke. Och med en prestigelös inbjudan, som läsaren känner omedelbart, till egna reflektioner.

En välskriven, spännande studie av Erasmus av Rotterdam – det han drömde om, kämpade med och åstadkom – kan säga och lära mer om vår egen tid, än tusen ”heta” men tomma och meningslösa debatter på Twitter.

Som ofta i Burtons verk löper historiska erfarenheter, samtida frågeställningar och folkbildning ihop. I hennes sällskap, som i många egensinniga författares, går tiden långsammare. Eller pressas ihop, så att mer ryms och samsas: skeden, epoker, perspektiv.

Hon skriver själv om den komplexa historien och mångstämmiga litteraturen, och de tragedier som kan födas ”i kampen om ett enda svar.”

Tiden, noterar hon, kanske är ”som genernas dubbla DNA-spiral, där det förflutna ständigt följer oss i en blandning av identitet och förvandling? Eller liknade tiden rymdens spiralgalaxer? I spiraler kan allt gå framåt samtidigt som det går runt liksom året och dygnet. (…) Historien gäller ju inte bara det förflutna utan lever mitt i verkligheten.”

***

Burton inleder sin vandring i Erasmus spår hos en kufisk antikvariatsägare i Basel – en viktig stad för 1500-talets humanism – som kallar böckerna i antikvariatet för ”tidskapslar…arv och samtal över tiden”, och i boken ser historiens nyttigaste, mångsidigaste och mer varaktiga teknologi”.

Vad vet folk idag?, svarar han uppbragt när Nina Burton frågar efter Marshall McLuhans ”Gutenberggalaxen”: ”Bara nyheter” En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet”.

Varpå han räcker henne en bok med ett urval texter av Erasmus, som, påpekar han, ”kan säga oss långt mer om Gutenberggalaxen är McLuhans teorier”.

***

Sedan följer Burton, i resten av boken, Erasmus av Rotterdams liv, miljöer och insats – och människorna runt omkring honom – genom förändringarnas, omvälvningarnas, drömmarnas och besvikelsernas sena 1400- och tidiga 1500-tal.

Där pågick mycket, under renässansens århundraden av förändringar inom konsten, litteraturen, politiken, religionen, arkitektur och vetenskapen.

Den moderna boktryckarkonsten var alldeles ny med oöverblickbara följder för kunskap, debatt, historieskrivning och bildning. Religionsstrider och krig pågick för fullt i reformationens Europa. Forskningen inom astronomi, matematik, filosofi och medicin stod inför kontroversiella skiften.

En ny, djupare och mer sammansatt världsbild växte fram i takt med upptäcker, resor och bättre möjligheter att sprida kunskap och vittnesmål.

Nationsbildningsprocesser, sprungna ur många olika maktkamper, tog fart och fick konsekvenser som präglar mycket i vår del av världen än i dag.

Burton påminner, både direkt och indirekt, om hur många paralleller som finns mellan det tidiga 1500-talet och det tidigare 2000-talet – inte bara när det gäller medierevolutionerna som kännetecknar båda epokerna: Gutenbergs och internets.

Gång på gång i skildringar av denna tid dyker Erasmus upp. Betydelsefull som författare, teolog, pedagog, språkvetare, filosof, översättare och politisk visionär. Han var, konstaterar Burton, ”en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenser knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stöd för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov”.

Och runt honom, även i Burtons bok, fanns många av tidens stora namn på olika områden. Hon skildrar vid sidan om Erasmus, konstnärer som Holbein och Dürer, läkaren och naturfilosofen Paracelsus, politikern Thomas More, läraren Thomas Platter och förstås, prästen Martin Luther. Mycket i vår tid, söker sina rötter där.

***

För den tradition och hållning som brukar kallas humanism, är Erasmus gärning, en av de stora utgångspunkterna och inspirationskällorna. Han förkroppsligade, har det sagts, humanismen. Önskan att människan ska bli förmögen att uttrycka sin personlighet, i dialog med andra.

För att förstå vad den humanismen stod för, måste man, har Nina Burton sagt i ett panelsamtal om boken, börja med att gå till de gamla grekerna.

De allra tidigaste humanistiska spåren handlade om att människor skulle hålla fred med varandra, respektera varandra och tänka självständigt med eget förnuft. Under renässansen tillkom kultur och bildning som centrala inslag i tänkandet; bildningen som ett sätt att orientera sig i livet, bakåt i historien och förbereda sig för framtiden.

Att EU:s program för utbytesstudenter fått namn efter just Erasmus, säger en del om hans betydelse även i det avseendet. Erasmus, skriver Burton på ett ställe, var inte alls ”trakterad av döden. Livets uttryck intresserade honom däremot på flera sätt.”

***

På en av de sista sidorna i boken sammanfattar Nina Burton det som kanske är både hennes och Erasmus allra viktigaste budskap: att samtalet var, och borde vara, humanismens kärnpunkt, med rötter i stoikernas idé om att alla ska ha samma värde i ett jämlikt samspel.

”Bland jordens alla lockrop, varningsläten, revirmarkeringar och sammanhållande kackel var samtalet något unikt. Det kunde förmedla mer än signaler och tjatter; bära tankar, drömmar och historia; bli både fördjupning och konst. Kombinationen av olika synvinklar kunde också föda något annorlunda i en levande process.”

Tryckpressen gjorde det möjligt, sammanfattar Burton, att samtal kunde sträcka sig över många olika språk och ämnen, mellan olika konstarter och genrer, och tvärs genom historien. Kultur och vetenskap förnyades av att åsikter gick isär och tvingade debattörer att argumentera med och mot varandra.

”I ett sådant samspråk”, avslutar Burton, ”rymdes frågor och svar, komplexa sammanhang och motsägelser, egna tonfall och nyanser, förtrolighet och personlighet – ja så mycket att det sällan gick att sammanfatta i något facit, för det knöt ständigt nya, skiftande mönster. Det var alfabetets barn, kontrasten till ett digitalt antingen-eller. Mellan ett ja och ett nej kan mycket rymmas av tankar och liv.”

***

Logga ur en höstkväll, läs Nina Burtons bok om Erasmus, humanismen och 1500-talet – gärna långsamt, som en Facebook-vän klokt rekommenderade i helgen. Det är en av årets läsupplevelser, och en efterlängtad påminnelse om samtalet som livsform och ideal.