Historien skrivs alltid med en hårsmåns marginal

Historien skrivs nästan alltid bara med en svettig hårsmåns marginal. Efteråt tar vi lätt epoker, moraliska föreställningar, rättigheter, samarbeten och institutioner för givna. Som om det var ofrånkomligt att de uppstod. Som om nästan alla stått bakom dem hela tiden. Det är ett slarvigt sätt för ett samhälle att minnas sitt förflutna på.

Den viktigaste lärdomen från tidigare generationers kamp är en helt annan. Det som med tiden tycks ha mognat till konsensus och normer, hängde kanske i begynnelsen på bara några enskilda röster eller enskilda människors mod, engagemang, hänsynslöshet, kompromissberedskap eller principfasthet. Och det är inte annorlunda i dag.

Vi vet förstås att enhällighet, historiens rena tapeter och lyckliga slut, aldrig existerat. Filmer, tv-serier och böcker påminner oss om enskilda insatser, speciella skeden, när det stod och vägde. När maktkamper utkämpades. När frigörelse pågick under obönhörligt motstånd.

Ändå tenderar vi att glömma de där dagarna, veckorna, månaderna som föregick genombrotten eller katastroferna. Hur allt stod på spel. Hur utgången var helt oviss. Hur många höll andan och bävade. Och hur splittrad, kaotisk och svårtolkad situationen var för dem som befanns sig mitt uppe i den.

Segrarna skriver historien, men släpphänt och slafsigt. Och delsegrar tolkas snabbt som evighetstriumfer.

Vare sig vi talar om mer djupgående, ideologiskt präglade beslut i specifika sakfrågor, enskilda personers insatser eller avgörande demokratiska valresultat som i dramatiska skeden förändrat eller befäst strukturer: gäller det inte krig och kungar, är historielösheten normalt stor. Grova föreställningar finns, men nyanserna är borta.

Så luras vi ofta att i konstruera en föreställning om konsensus i efterhand, lycklig harmoni efter slutsignalen, kring de största framstegen.

Det kan skapa en farlig illusion om den historiska utvecklingens ofrånkomliga riktning och vunna segrars evighet.

För tror man att de stora framstegen i historien, de smärtsamma bakslagen, besluten som skapade ett före och ett efter, var ofrånkomliga, sänker man lätt garden när samtidens reaktionärer plötsligt tar greppet om debatt och institutioner. Mycket har skrivits om vilket misstag det var att tro att fascism och kommunism skulle ha förpassats till historiens skräphög. Antiliberala, totalitära läror fortsätter att hitta anhängare och nyttiga idioter.

Nu är stängda gränser, syndabocksretorik och nationell inåtvändhet stämningen i tiden. Viktiga val väntar i Frankrike och Tyskland. Orkar tillräckligt många stå emot?

I Sverige är anpassningen i sak och tonfall till en nygammal främlingsfientlighet – en närmast manisk och klickvänlig upptagenhet vid flyktingpolitiken – i full gång. Bland flera partier och många debattörer.

I själva verket är det ju som Alex Voronov skriver klokt i senaste Frisinnad Tidskrift:

”Under de senaste 20 åren har det, med västerländska mått, höga svenska flyktingmottagandet skett parallellt med stärkt ekonomi. Reallönerna har stigit med 60 procent, Sveriges sysselsättning är nu EU:s högsta och statsskulden har mer än halverats i förhållande till BNP. Den offentliga sektorn har aldrig haft så mycket pengar som nu, hur man än räknar. Utanförskapet, andelen svenskar som försörjs med olika typer av ersättningar, var förra året det lägsta som har uppmätts i SCB;s årsserie från 1990. (…) När många asylsökande kommer under kort tid utsätts de offentliga systemen för påfrestningar – inte tal om annat. Faktum är dock att ingen myndighet, frivilligorganisation eller facklig företrädare för berörda yrkesgrupper som socialsekreterare, har föreslagit att problemet löses bäst med mer tillslutna gränser. Tvärtom utsattes den nuvarande asyllagen för en unikt samstämmig sågning i remissomgången. Den nya, restriktiva flyktingpolitiken gör inte Sverige till ett bättre land, bara till ett mer ängsligt.”

Man kan tillägga att de två länder som kritikerna ansett haft för öppna gränser de senaste åren – Tyskland och Sverige – hör till dem i Europa med även i övrigt allra högst social trygghet och livskvalitet. Vilket inte kan sägas om många av de slutna, stängda länder som debattörer vill se Sverige härma.

Ändå befinner vi oss mitt uppe i en sanslös och destruktiv larmretorik.

Men den här typen av politiska krislägen, när decennier av uppnådda framsteg hotas, är ju inget nytt. Det är bara att det är vår tur nu, att välja om och vad vi engagerar oss för, och inse att varje enskild insats, varje enskilt försök att bidra till perspektiv, bildning, fördragsamhet och humanism i det offentliga samtalet, har betydelse.

För att återvända till två av veckans ämnen: Trump och Brexit – med maktskiftet bara några dagar bort i Washington och efter Theresa Mays tolvpunktsplan för Storbritanniens utträde.

Det europeiska samarbetets framväxt har varit kontroversiellt från början. Det har drivits framåt under djupa konflikter i alla medlemsländer. Varje fördrag, varje underskrift, har fått det att koka. Även i dag brett uppburna lagstiftningar föddes under glåpord och dramatiska förhandlingar. Många misstag har begåtts längs vägen.

Att Franklin D Roosevelt skulle förbli president fram till och föra USA in i andra världskriget var långt ifrån givet. John F Kennedy, som anses symbolisera ett epokskifte i amerikansk politik, var på vippen att förlora mot Richard Nixon 1960.

När Martin Luther King höll sitt I have a dream-tal 1963, inledde han med att gå tillbaka till Lincolns beslut att avskaffa slaveriet ett sekel tidigare, som en påminnelse om att förtrycket av de svarta, segregationen och våldet, trots det överlevt i ännu ett sekel. 2017, efter åtta år med Barack Obama i Vita huset, brottas USA fortfarande med det arvet. Att Trump nu tar över är en ny påminnelse om att kampen aldrig vanns, bara fortsatte vara nödvändig.

I framtiden kommer Obamas beslut att korta straffet för visselblåsaren Chelsea Manning att ses som klokt, humanistiskt och framsynt. Men just nu råder djup splittring kring det.

Så är det, i fråga efter fråga, epok efter epok. Historien skrivs med en hårsmåns marginal. Låt det inge oro. Låt det egga till engagemang.

***************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)