Civilkurage och vuxenansvar – i ungdomsidrott och samhälle

Regelbundet – år efter år – kommer vittnesmål om hur föräldrar, ibland rentav tränare, beter sig som arslen i samband med ungdomsidrott. Ofta med otidigheter och verbala övergrepp riktade mot unga domare eller barn i motståndarlaget.

Vuxna människor med skyldighet att uppträda som förebilder, sätta normer och skydda de svaga, utsatta och osäkra från grupptryck och mobbing, ger sig hän åt aggressioner, utan självbehärskning och distans till situationen. Lever rövare och skapar obehagliga, hotfulla upplevelser där idrottens glädje och kamratskap borde vara en oantastlig utgångspunkt för allting.

Det är oacceptabelt varje gång och ska beivras, snabbt och med skärpa. Idrottsrörelsen – som på den punkten inte skiljer sig stort åt från kulturlivet, där det också finns ett förtiget mörkertal av övergrepp, maktmissbruk och intern mobbing (sfärer med extremt idealiserade självbilder, tenderar att betrakta kritik som majestätsbrott och är duktiga på att frysa ut potentiella visselblåsare) – måste kraftsamla i sina organisationer och på alla nivåer, så att konsekvenserna inte uteblir när nya fall avslöjas.

Men övertramp kommer alltid att ske även inom ungdomsidrotten. Att någon tappar koncepterna då och då är oundvikligt så länge människor samlas i intensiva, engagerade verksamheter.

De som tappar koncepterna gör det inte planerat och efter moget övervägande, utan i stunden. De kan en timme före match svara alla rätt på enkäten över gott uppförande, och ändå tas över av djävulen på axeln senare.

Vi får inte stanna med analys och indignation där. Hur ett problem hanteras och om en situation tillåts urarta, beror även på omgivningens uppträdande. Frågorna när det brister, det gäller livet i stort, måste därför också ställas till oss som står runt om.

För det riktigt oroväckande – precis som är fallet alldeles för ofta vid mobbing i skolor eller på arbetsplatser, när våld och trakasserier drabbar enskilda människor i det offentliga rummet – är hur omgivningen ofta förblir passiv, tittar bort, viker ner sig, väljer att reducera sig själv till ren betraktare. Eller möjligen till uppgiftslämnare i efterhand.

Ofta sker skandalerna inom ungdomsidrotten hos stora, välorganiserade, resursstarka sporter som ishockey, fotboll och innebandy. De som borde ha rutiner, goda utbildningsmöjligheter och lång erfarenhet. Ingen borde kunna få ledaransvar där, utan att förstå skillnaden mellan barnidrott och Champions League, mellan den lokala idrottsplatsen som en integrerande, livsviktig social miljö och de internationella arenorna med välbetalda, härdade proffsunderhållare.

Och föräldrar som återkommande vrålar på funktionärer och spelare under sina barns stapplande, lekfulla match, som vore en VM-final, borde snabbt få besked om var gränserna går. Att man inte skriker på domaren under en ungdomsmatch, att man inte hånar eller försöker knäcka barn som spelar i ett annat lag, att man gläds åt, stöttar och uppmuntrar allas prestationer – det borde vara instinkt ett.

Ändå får förbunden inte riktigt bukt med problemen. Ändå tvingas unga domare fortfarande utstå oacceptabla angrepp, hela matcher, utan att de skyldiga tillrättavisas på plats av alla andra vuxna som är där. Ändå dominerar ibland desperationen inför det enskilda resultatet över omtanken om den unga människans växt, mognad och självkänsla.

***

Jag vet inte om det är något som blivit värre på senare år, förmodligen inte. Men det är en brist som präglar många samhällsmiljöer: Rädslan för att kräva en gnutta grundläggande hyfs och hänsyn. Den passiva förväntan att någon ovanifrån, någon utsedd, ska gripa in med starka handen.

Allt som, i såna lägen, saknas, kan inte temadagas fram en enskild oktobersöndag. Inte stampas fram ur en kampanj. Inte beordras i form av hörsamhet via ett konformt kändisupprop. Inte organiseras med ordförandeklubba.

Självständigheten som krävs för en egen bedömning, ett eget ställningstagande i det lilla och konkreta, ett eget steg framåt. Civilkuraget att säga till när det räcker, när det är nog.

Orken att ta på sig det individuella ansvaret att stå på de utsattas, sårbaras, blottades sida. Instinkten att i avgörande ögonblick välja gesten av omtanke och fördragsamhet hellre än aggression och stamp.

Mödan att för en sekund svälja självupptagenheten och försöka se, försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Att vi kan rabbla fina svar på en temadag säger inte nödvändigtvis så mycket om hur vi agerar i praktiken. Du kan komma med din samtids alla korrekta, solidariska, teoretiskt medvetna högtidsord, och ändå bete dig som ett drygt svin mot den levande människan mitt framför dig (ni som borde känna er träffade, har förmodligen ingen aning om det, vilket illustrerar problemet).

Ibland fungerar inövade värdeord och policyfloskler mer som ursäkter för att blunda i akuta lägen, och som svepskäl för att vänta på att någon annan ska kliva in och reda ut härvan, än som ett hjälp till ryggrad i stunden.

Det måste komma inifrån. Vågar jag använda ordet karaktär? Och när spärrarna släpper är det upp till oss alla, hela omgivningen, att visa kuraget och mognaden.

Att göra klart de gemensamma spelreglerna, hålla civilsamhället levande, hjälpa dem som fallerar att förstå gränserna och se gemenskapen. Att vara vuxna förebilder, och våga kräva det av andra, även när det är jobbigt.

Det är en ömsesidig fostran av varandra, i hyfs, vänlighet, inlevelseförmåga, omtanke och insikt om människorna runt omkring. Deras sårbarhet och styrka, deras existens och närhet, sida vid sida om oss i den vardag vi delar.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)