Konsten ska inte göra halt vid det svåraste och mörkaste

Inom litteraturen, i romaner och poesi, på teatern, i konsten och musiken, inom film, dans och performance – på många håll i det vi brukar kalla för vårt kultur – och bildningsarv vimlar det av mördare, förbrytare och ondska, av otäcka, mörka världar, av obehagliga gömslen i själen och tragedier i livet.

När vi blottar oss för konsten, för de märkliga sätt att betrakta, skildra, diskutera och närma sig världen på som aldrig kan rymmas i en tidningstext eller utredning, aldrig kan uppnås i en dokumentär eller avhandling, då gör vi det vanligtvis inte för att vaggas till sömns eller bara underhållas.

Lite av risktagande, av stålsättning, av beredskap, finns med, när vi slår upp en bok, sätter oss i en teatersalong eller kikar in på en utställning.

Enerverande frågor och tvära kast, stank och omöjligheter; och det förrädiskt poetiska, mångtydiga i en vidrighet, i en katastrof, i en tragedi som vi inte vill se, men som vi tvingas lära av.

Mycket i det vi ständigt återvänder till när vi läser, tittar, lyssnar, när vi blottar oss för konstnärliga insatser, kretsar kring det bristfälliga, det svaga, det motsägelsefulla, det svåra, det tunga, det skrämmande och det ändå möjliga i människor.

En konstnärlig skildring, om den är värd namnet, ursäktar ingenting, förskönar ingen. Men den kan ge alla som tar del av den ytterligare insikter, en klarare karta, en starkare grund att stå på. Även i det förebyggande arbetet mot de vidrigheter som kanske skildras.

Att förstå bättre, att förstå mer, är inget att vara rädd för. Och misslyckas ett konstprojekt med den ambitionen – eller saknas den ambitionen, är ansatsen rent propagandistisk – då är det genomförandet, inte temat, som ska kritiseras.

Problemet är inte att kulturen närmar sig svåra ämnen med ärliga frågor, utan att det sker alldeles för sällan och för likriktat. För i det ofta platta, plakatmässiga, förutsägbara som vänstern brukar skylta som ”politisk kultur”, finns det mycket som saknar nyfikenhet, öppenhet och ifrågasättande av egna utgångspunkter. Det är slutet och färdigtänkt.

(Inom parentes sagt: Jag hör till dem som är mycket skeptiska när det deklareras att ”Umeås kulturarbetare” sluter upp bakom en sak eller protesterar mot en annan, som om det vore självklart att de utgör en enhet, en flock, ett gäng. Vilken enfald måste inte råda om en stads kulturaktörer och kulturdebattörer är så eniga i större frågor, använder samma ideologiska jargong och delar ungefär samma fiendebilder?

Om den överväldigande majoriteten av en stads kulturarbetare är ideologiskt överens, eller kulturdebattör blir en åsiktsposition i sig, uteblir ju en viktig dimension i begreppet kulturdebatt. Det spännande vore istället, för att kort stanna i Umeå, exempelvis två lokala teatrar låg ständigt i luven på varandra politiskt, polemiserade mot varandra, stod för olika samhällssyn i flera frågor, och med sina konstnärliga gestaltningar skavde mot varandra. Vilken befriande, men tyvärr udda, tanke.)

***

Bör en teaterföreställning försöka fördjupa bilden av jihadister på scen? Måste man inte, med vetskapen om de avskyvärdheter IS begått, begår och står för betrakta redan tanken på ett konstnärligt närmande av förbrytarna som ett slags orimlighet? Om man anser att omvärlden borde ha ingripit militärt mot dödssekten långt tidigare och mer omfattande – vilket jag anser – är det då inte logiskt att fördöma redan ansatsen att göra teater om terrorns medlöpare och hantlangare?

Den här texten handlar inte om ”Jihadisten”, uppsättningen på Göteborgs stadsteater som blivit så omdiskuterad senaste veckan, trots att få av de upprörda sett den (jag har inte heller sett den och har ingen åsikt om den).

Det är däremot ett försök att förklara ur liberalt perspektiv, varför det inte bara är rimligt, utan livsviktigt, att konsten inte gör halt vid just den typen av ämnen och erfarenheter. Inte slutar att försöka, med just konstens möjligheter, gestalta, undersöka, ställa frågor om, gräva i, vrida och vända på, blottlägga och diskutera det allra svåraste, det allra värsta. Kasta ner ljusfacklor och se var de tar vägen, även i det till synes bottenlösa.

Att veta vad en teateruppsättning, en roman, en film eller en utställning handlar om, räcker aldrig för att ha en uppfattning om vad den gör med sitt tema, hur den angriper det, på vilket sätt den tar sig an det. Sju tre, för att ta det uppenbara exemplet, som projekt gick åt helvete, men vi måste vara noga med att definiera på vilket sätt och varför.

Många hatar att höra det, men vår egen offentlighet befolkas av åtskilliga som sjungit med i folkmördares stödkörer. Det är ingen – notera det, ingen – rak parallell till dagens terrordebatt. Men både kommunismens och nazismen hantlangare återkommer, ibland sida vid sida med hjältar och förebilder, i efterkrigstidens återuppbyggnad av Europa. Vi lever i ett extremt komplext arv av till välstånd och privilegier reparerade ruiner. Och konstnärliga grepp som gett kroppar, sång, drömmar åt nazismens, leninismens, stalinismens och maoismens makabra brott mot mänskligheten, har nått längre i flera avseenden än statistik över liken och lägren.

Erfarenheter gestaltas och skärskådas inom konsten, så att vi kan se dem, diskutera dem, uppröras över dem, förstå historia och samtid. Inte passivt, utan aktivt. Inte underdånigt, utan som självständigt tänkande, fritt och naket reflekterande individer. Inte i eftergift, utan i engagemang. I det outhärdliga, och ibland i vägen framåt, livet efteråt, trots allt.

**********

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)