Ansvar för det som varit – mandat för det som väntar

I ett demokratiskt val utkräver medborgarna ansvar för det som varit och ger mandat inför det som väntar. På väg genom det gränslandet lägger vi våra röster.

Väljare och politiker måste under en valrörelse blicka såväl bakåt som framåt. Granska beslut och prioriteringar som gjorts, och samtidigt föreslå nya. Debattera det förgångna och diskutera vad som krävs nu.

Ofta är det ungefär samma sakområden och konflikter som står i centrum för både återblickar och manifest. Ibland händer något som gör att helt andra ämnen blir föremål för polemik när debatten växlar från utvärdering till framtidsförslag. Ändå färgar tidigare upplevelser ständigt varje ny utgångspunkt.

När partier söker ett demokratiskt mandat att få regera, går det därför aldrig att helt skilja historieskrivningen från förtroendefrågan.

I bedömningen av vad en politiker eller ett parti går för, hur pålitligt, kompetent och trovärdigt ett alternativ är i olika situationer, utgår väljarna ofrånkomligen även från sina erfarenheter. Det kan handla om den allra senaste mandatperioden, eller om ett sekel av nationell eller lokal utveckling. Det kan vara kopplat till enskilda personer eller till hela organisationer. Det kan växla från område till område.

Men ett förtroende varken skapas eller raseras i ett vakuum.

Det är därför det blir så viktigt för kandidater på alla nivåer, att få brett genomslag för sina tolkningar av det som redan ägt rum, i närtid och långt tillbaka.

Med uttrycket ”segrarna skriver historien” brukar man syfta på ledare som, sedan en maktkamp väl är avklarad, i efterhand tar kontrollen över historieskrivningen och lägger den till rätta.

Men ibland är det de som i ett tidigt skede präglar hur förflutna och samtida händelser tolkas – och det kan vara oppositionella och outsiders – som har bäst förutsättningar att överhuvudtaget nå makten på lång sikt. Det vill säga: inte sällan kommer historieskrivningen först och makten senare. Synen på historien föder segrarna.

Kom ihåg det inför årets valrörelse, när debattörer i olika läger framstår som helt fixerade vid att få sista ordet om och tvinga varandra till underkastelse i historieskrivningen. Alternativ när de gör allt för att slippa diskutera sådant som skett tidigare och istället vill utmåla valdagen som en ren nystart, med återställning av alla program, som om ingenting i dåtid eller närtid hade hänt och historien inte riktig angick dem.

Om någon bara vill diskutera det förflutna kan det tyda på att konstruktiva idéer för framtiden saknas.

Om någon bara vill titta framåt, men viftar bort besvärliga frågor om hur situationer uppstått, kan det tyda på en önskan att få glömma gamla misstag eller en ovilja att stå upp för genomtänkta, men svåra vägval som blivit impopulära.

Kampen om makten i en demokrati utspelar sig i gränslandet mellan ett bakåtblickande ansvarsutkrävande och ett framåtblickande mandat.

Oavsett om debatterna handlar om migration, integration, välfärd, skola, polis, ekonomi, företagande, jobb, landsbygd, försvarspolitik, miljö: Alla aktörer under 2018, de som ska välja och de som vill bli valda, förhåller sig till ett nät av tidigare erfarenheter, samtida upplevelser, önskemål om framtida prioriteringar och försök att lista ut vem man kan lita på nästa gång.

I det nätet sprattlar och gungar alla, med skiftande ideologier. Vem kan med vilken trovärdighet säga sig företräda vissa grundläggande principer och utifrån det lova förändring eller kontinuitet, ges förtroende att genomdriva eller hindra bestämda åtgärder?

Har ni något läger som ni håller på, är det klokt att uppmuntra dess företrädare att vara så ärliga de kan om historiska lärdomar, så öppna som möjligt med vilka principer det är de vill prioritera och så tydliga det går om vilket konkret, politiskt mandat det är de söker.

Inget parti kommer att få det lätt i år.