Hopplös uppgift väntar skolan om inte prioriteringar görs

Prolog

Det var inte, har litteraturvetaren Edward J. Hughes skrivit, med en nobelpristagare hon gifte sig den gången.

Francine Faure (1914-1979), pianist, kännare av Bach och matematiker, skulle fylla 26 år bara tre dagar senare, när hon och då relativt okände journalisten och författaren Albert Camus (1913-1960) sade ja till varandra i Lyon den 3 december 1940, det mörkaste av år, under världskrig och nazistisk ockupation.

Det kan inte ha varit lätt, den vintern, för två unga människor att föreställa sig en lycklig framtid. Och lyckligt blev inte äktenskapet för Faure, med depressioner och självmordsförsök i spåren av makens otrohet.

Men det kom senare. De första åren bjöd på prövningar av andra slag.

Nästan direkt efter giftermålet förlorade Camus sin plats på tidningen Paris-Soir, som tappat upplaga och intäkter och börjat göra sig av med medarbetare.

De nygifta tvingades istället flytta tillbaka till Algeriet, då en fransk koloni där båda var födda, och till Faures hemstad Oran. Camus saknade fast inkomst, och det var Faure som räddade parets försörjning med jobb som lärarvikarie, medan Camus skrev på en bok som skulle få titeln ”Myten om Sisyfos” (1942), och bli ett av efterkrigstidens mest inflytelserika filosofiska verk, i gränslandet mellan existentialism och absurdism.

Det var i den essän, som Camus formulerade sina berömda och ofta citerade ord: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Lycklig alltså, där han med alla krafter rullar den gigantiska stenen uppför branten, i hopp om frihet, bara för att omedelbart se den falla ner igen, gång på gång på gång. Camus menade att i takt med att Sisyfos insåg det oundvikliga och absurda i sitt öde, fyllde kampen hela hans människohjärta.

Vad Francine Faure tänkte om Sisyfos öde och Camus lyckobegrepp, kan vi bara gissa.

***

Skolan och tekniken

Kanske är det något av Camus Sisyfos-filosfi den moderna skolan behöver, för att stå ut med vad som framstår som ett alltmer hopplöst och absurt öde.

För om den inte redan är på väg att göra det, kommer pedagogiken inom en nära framtid att gå under av de ständigt växande förväntningar som riktas från en otålig och frustrerad omgivning på tappert kämpande (underbetalda) lärare och elever i klassrummen. Det är oundvikligt, att något snart måste brista, om inte prioriteringar görs.

Inte bara växer år för år den kunskapsmassa och det bildningsarv, de traditioner, insikter och perspektiv, som uppväxande generationer förväntas ha med sig när de lämnar skolan.

Tillkommer gör också ständigt växlande förväntningar på att skolan ska fungera som ett slags centralstyrd, kollektiv folkuppfostrare och likriktare utifrån regelbundet växlande trender och kriser.

Vilket jävla samhällsproblem som än identifieras, slutar nästan alla diskussioner förr eller senare med att lösningen ska letas i klassrummen. När andra aktörer och institutioner i samhället misslyckats, förenas de snabbt i krav på att skolan ska rycka in.

Dagsdebattens infall stjäl ständigt tid från den grundläggande kunskapsförmedlingen – skolans kärnuppgift – för att ge mer plats åt det som lobbyister, ideologer och kampanjmakare kräver för stunden och lyckas få svaga ledningar och beslutsfattare att vika sig inför. Undra på att lärarbrist hotar.

***

Tiden räcker inte till för skolan att klara allt. Det behövs en bred debatt om vad skolan bör prioritera de närmaste decennierna.

Den debatten kompliceras ytterligare av att digitaliseringen börjar öppna helt nya fält, med krav på ännu fler färdigheter som måste räknas till det skolan ska förmedla.

I hur hög grad, från vilken årskurs, bör exempelvis grundläggande kunskap om programmering och hackning, algoritmer och källkod, ges? Hur ska balansen mellan teknik och innehåll, hur system fungerar och vad man kan använda dem till när de fungerar, se ut i undervisningen?

Länge har nog de flesta lutat åt att det är innehållet, kreativiteten och tillämpningen – det man ägnar sig åt när allt fungerar och går att lita på – som ska stå i centrum. Snarare än kunskap om hur olika datasystem faktiskt fungerar, hur de är uppbyggda och konstruerade, hur de kan manipuleras och skyddas, hur de kan lagas och utvecklas.

Håller det på att bli en aningslös hållning, en naiv maktanalys?

När samhället och vardagslivet digitaliseras, med fantastiska möjligheter, men också några allvarliga hotbilder.

När sårbarheten inför tekniksabotage och cyberkrig ökar. När digitala identiteter avgör allt mer av våra möjligheter till inflytande, erkännande och karriärer.

När registrering, algoritmer och databaser i samspel används för att sortera, kartlägga, manipulera och tillfredsställa oss på sätt som maximerar kontroll och vinster för olika privata och statliga centralsystem.

När den som inte förstår hur tekniken fungerar inte heller kommer att kunna använda den i krisläge. När den som utsätts för digitala övergrepp, inte kommer att ha egna möjligheter att reda ut hur det gick till. När stängda källkoder gör alla beroende av några fås hederlighet.

Vill vi, i en sådan framtid, att medborgare – i en anda av bekvämlighet – ska tvingas lämna ifrån sig avgörande makt och identitet till ett litet antal digitala monopol och specialister? Eller måste vi rusta kommande generationer med viss egen programmerings- och hackningskompetens som en självklar del av den kunskap alla behöver ha, för att inte hamna i farliga beroendeförhållanden?

Och vad ska i så fall få minskat utrymme, för att ge plats åt ytterligare ett språk, ytterligare ett ämne, i klassrummen? Vad bland allt det som skolans begränsade tid förväntas användas till, skulle andra kunna ta hand om istället?

Just nu, i svensk skoldebatt, rasar stenen ner igen varje gång, som den är nästan uppe på krönet.