Lita på den fria debatten – i övertygelse och ödmjukhet

Den tyske poeten Durs Grünbein – tidigare citerad här på ledarsidan och 2012 mottagare av Tranströmerpriset ”för en poesi som i en mångfald av genrer införlivar nuet med historien” – hör till mina förebilder just nu.

Han har förstått skillnaden mellan att debattera och att utesluta. Mellan att bemöta någon i sak och att diskvalificera någon som människa. Mellan att försvara egna grundläggande värderingar och att förvägra andra deras rätt att komma med invändningar.

För några veckor sedan, vid ett seminarium om yttrandefrihet i Dresdens så kallade kulturpalats, hamnade Durs Grünbein i ett mycket uppmärksammat meningsutbyte med författarkollegan Uwe Tellkamp, om flyktingpolitiken, samhällsutvecklingen, motsättningarna och debattklimatet i Tyskland.

När Tellkamp, i en jargong som känns igen även från delar av den svenska debatten, kritiserade den förhållandevis generösa asylpolitiken under Angela Merkel, påstod att över 95 procent av alla flyktingar bara kommer för att dra nytta av de sociala trygghetssystemen och hävdade att det råder ett slags åsiktskorridor i debatten som censurerar och straffar röster vänstern inte vill höra, fick han hårda mothugg av Grünbein, som inte vek en tum i sak, utan metodiskt, övertygande och värdigt bemötte lögner och mytbildning, argument för argument.

Det var en intellektuell insats att beundra. I två timmar diskuterade, resonerade och grälade de två författarna (även om andra saker). Och inte en enda av de 700 närvarande åhörarna, och inte en enda av dem som i efterhand tittat på inspelningen, blev dummare, farligare eller uppgivnare av att debatten fick och kunde genomföras.

Förmodligen gav det mer än evenemang till vilka bara likasinnade bjuds in för att bekräfta varandra och exkludera alla, icke närvarande, kättare.

Men efter arrangemanget, och uppståndelsen kring det, kände sig bokförlaget Suhrkamp – för vilket både Grünbein och Tellkamp skriver – manat att på Twitter (!) ta avstånd Tellkamps yttranden. Andra krävde bojkott. Den vanliga ritualen alltså.

Durs Grünbein, uppvuxen i Östtyskland under den kommunistiska DDR-diktaturen, var klokare. I en intervju med Die Zeit kallar han Suhrkamps tweet för ”absolut fel signal” som bara gav Tellkamp indirekt stöd i talet om åsiktskorridor. Nu framstår förlaget, säger Grünbein, som en ”vänsterliberal kälkborgarförening” (”linksliberaler Spiesserverein”). Han kritiserar också det beklagansvärda intellektuella ”pryderi” som råder i debatten, där alltför många demoniserar motståndare istället för att bemöta åsikter. I en återblick minns han ”övervakningen av tänkandet, spioneriet, värnplikten, de förödmjukande kollektiva ritualerna” i DDR.

Men även i intervjun med Die Zeit tar han, efter att ha förvarat Tellkamps rätt att yttra sig, debatten i sak med honom och andra på den yttre högerkanten. Grünbein betonar åter den moraliska skyldigheten att försvara demokrati, humanism och mänskliga rättigheter inför hat, våld och främlingsfientlighet. Att värna det humanistiska rummet i debatten. Han vägrar att låta Tellkamps verklighetsbeskrivning stå oemotsagd, försöker inte heller avväpna honom genom att anpassa sig, men avstår också från varje försök att kräva streck i debatten.

Det kvarblivande intrycket är att Durs Grrünbein lyckas övertyga, utan att skräna, mobba eller nedvärdera.

Och en djupare lärdom av detta blir: Han hade förmodligen inte fått chansen, eller tvingats, att åter formulera sig så utförligt, relevant och genomtänkt om sin syn på humanism, demokrati och det öppna samhället, om det inte hade skett i polemik med andra. I en diskussion där inte alla var överens, där även det som störde fick plats.

Det fria meningsutbytet underminerade inte, utan tydliggjorde och förädlade. I rum där enighet råder, avstannar tankeverksamheten. Den som vågar säga emot dig kan göra långt mer även för din egen frihet, än de som nickar och instämmer så länge du har initiativet.

***

Jag har funderat mycket på varför provokativa debattörer i olika läger, även på Twitter, ibland känns mer intressanta, och stimulerande, att följa, även för oss som starkt ogillar deras åsikter och tonfall, än de delar av debatten som mest känns som lydiga anslagstavlor för vindkänslig jargong, etablissemang och myndigheter.

Varför sätter en del onyanserade provokationer, helt orädda inför etablissemangens spelregler, igång den egna, konstruktiva, nyanserade, skapande tankeverksamheten mer, än somligt som är dödligt förutsägbart och väluppfostrat? Så ska ju konsten, humorn, skapandet fungera. Rebeller blir vanligtvis upphöjda och prisade först långt senare, när de redan haft sin frigörande verkan. Det som frigör behöver inte alltid vara det som är rätt, men den fyller en viktig funktion ändå. Hur ser en sådan process ut, och hur kan vi undvika att falla för frestelsen att kväsa och tysta det som oroar?

Den frågan är viktig att ställa sig, även om svaret kan bli att delar av de gamla spelreglerna fortsatt är värda att kämpa för.

Jag litar instinktivt mer på frihet, kaos, experiment och mångfald i debatten och på nätet – även som över tid utjämnande, civiliserande, demokratiserande kraft – än på en helt ordnad, reglerad, homogen situation där bara det som godkänts av de som sitter på den institutionella makten i olika sammanhang kommer till öppet uttryck.

Kampen om institutionerna blir i det senare fallet förr eller senare rå och destruktiv, samtidigt som den liberala demokratin förslappas och fördummas. Mångfald bara i teorin, fri debatt bara när alla redan är i grunden överens, tolerans med elakhet, hån och plumphet bara så länge de kommer från rätt håll, kritiska frågor bara när de riktas utåt.

Tillåts inget vara yvigt, kommer det bara att finnas välanpassade, statligt godkända projektansökningar i våra debatterande paneler och spalter. Inget får chansen att mogna och växa, inget får komma ur något som inte var perfekt från början. Och vad som anses välanpassat kommer att dikteras av tillfälliga maktförhållanden snarare än fritt, intellektuellt meningsutbyte.

Om tålamodet med det som stör saknas, tystnar många erfarenheter.

De mediala, politiska, akademiska och kulturella etablissemangen måste akta sig för att framstå som en fin adelsherre från förr, som med häpen, indignerad min och den ena, vaxade mustaschspetsen på sned just tappat sin monokel inför den nya tidens burdusa oförskämdhet och brist på takt. De respekterar inte sedvänjan att ge oss sista ordet! Usch!

Det föder dåliga vanor, som kommer att straffa sig i längden. Och det övertygar ingen.

Bör exempelvis medier överhuvudtaget göra anspråk på att i samarbete med staten kunna bestämma vad som ska anses vara fakta i svåra frågor, eller vad som ska få finnas tillgängligt på internet, som om verkligheten inte vore mer komplicerad än så? Ska grundlagar relativisera rättigheter till makthavares fördel?

Är det inte bättre att lita på kombinationen av generella regelverk, professionell journalistik, fri debatt, tillgång på information och medborgares egna omdömen?

Det är kanske inte nätets anonyma hatdrev från olika håll medierna borde oroa oss mest för, utan för att de sökande, kunniga, nyktra, svala, eftertänksamma läsarnas/lyssnarnas/tittarna börjar ta tysta steg bort från gamla gemensamma torg.

Bort från det som de inte längre uppfattar hålla tillräcklig kvalitet, substans, öppenhet, nyfikenhet och egensinnighet.

Bort från det som verkar misstänkt homogent och navelskådande. Bort från allt som luktar förutsägbara standardprotokoll A eller B. Bort från allt som presenterar sig som enda facit. Bort från de förutsägbara orden. Bort från dem som fått privilegiet att ansvara för inflytelserika positioner, men aldrig riskerar något i relation till sina egna kotterier och maktstrukturer.

Durs Grünbein är en bättre förebild: Ta debatten utan fruktan, utifrån tydliga värderingar, på hög nivå och med stort tålamod och allvar, men i respekt för själva diskussionens mångfald, i insikt om att åhörarna inte vill ha ett auktoritärt facit, utan en grund för egna, fria ställningstaganden.

Det handlar om att lita på den fria debatten.

***

Tre enkla insikter och råd fler i samhällsdebatten borde vägledas av:

1. Om du i kritik och lovord, anklagelser och ursäkter, sätt att ställa frågor och vinkla svar, använder dubbla måttstockar under för lång tid, missbrukar ett överläge eller inte försöker vara lika intellektuellt hederlig i alla riktningar, kommer din trovärdighet att vara låg när du plötsligt blir ifrågasatt och vill hävda ett moraliskt tolkningsföreträde du tagit för givet.

Det betyder inte att du har fel nu. Du kanske aldrig haft mer rätt. Men det betyder att du förr eller senare tvingas betala ett pris för bekvämlighet, småaktighet, förljugenhet och genvägar du unnat dig i tidigare skeden. Höj din nivå. Vägra följa sandlådeinstinkter.

2. Om du sällan har något eget att säga, med eget språk, i frihet från all jargong, och inte är beredd att göra det hårda, dolda, sega jobb som inläsning innebär, utan bara recenserar för stunden, med ett språk som alltid söker minsta gemensamma nämnare eller största möjliga plask, utan mod till egenhet, oväntade insikter och originalitet, kommer du alltid att vara trendernas och styrkeförhållandenas farkost. Och vindarna vänder och makten växlar alltid.

3. Låt aldrig någonsin ändamålen helga medlen. Inte ens när du anser dig stå för det enda rätta och rimliga.

Ödmjuka dig som mest, när övertygelsen är som starkast, så undviker du högmod och kan känna trygghet om att din hållning är buren av principer, inte makt eller aggression.

Och kom ihåg att hur man reagerar när motståndare faller, säger mycket om en människa. I seger som i nederlag: håll på värdigheten, ödmjukheten och inlevelsen i andra. Bli aldrig elaka, bli aldrig hånfulla, inte ens mot dem som varit elaka och hånfulla mot er.