Är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet?

Vattnen, bergen, skogarna, landskapen, de ekologiska systemen vi vårdar tillsammans i Norden.

Bygderna och städerna, med många rötter och drag gemensamma. Historiska erfarenheter, kulturarv och kunskapsarv som gränsar till och ibland överlappar varandra, och aldrig går lätt att skilja åt.

Gränsöverskridande näringar, arbetsmarknader och institutioner som vuxit fram genom formella samarbeten, men ännu mer genom människors informella fria val, resor, relationer och nyfikenhet på grannskapen.

Litteratur, teater, musik, konst och film i de nordiska länderna som hela tiden smakar på, lär av, sneglar mot och snuddar vid varandra, utan att sammanfalla helt.

Säkerhetspolitiska konflikter och spänningar som alla länderna är intrasslade i på ett eller annat sätt.

Det finns ett Norden, men aldrig fullt ut. Det finns nordiska länder, men de är aldrig bara det. Norden anas alltid i ögonvrån, konkret och levande, men när man försöker fixera det som en enhet med blicken löses mycket upp i motsägelsefullhet, brister och konflikter. Tanken på Norden är något så näraliggande och ändå så krångligt.

Det nordiska samarbetet har visat sig vara en slittålig dröm, som kommit levande, relevant och svårförverkligad ur många av historiens skiften, utan att någonsin prioriteras högst. Ständigt tycks något gäcka, avleda, avslöja och distrahera. Varför är det så?

***

Redan Norden som beteckning och idé är och har varit svårhanterligt. Laddat med positiva såväl som negativa associationer. Inte minst under andra världskriget, när de svenska nordisternas uppmärksamhet växlande fram och tillbaka mellan Finlands, Norges och Danmarks öden, uppstod slitningar kring hur det skulle tolkas och fanns farhågor om missförstånd.

Begreppet Norden var i början av 1940-talet ”på samma gång både enande och splittrande, intressenter och hotbilder utanför Norden attraherade eller avskräckte”, skrev idéhistorikern Tora Byström vid Umeå universitet i sin läsvärda avhandling ”Nordens frihet. Samfundet, tidningen, kretsen” (2009). Arbetet inom samfundet för Nordens frihet och enighet drevs under andra världskriget, i antinazistisk och antikommunistisk anda, efter Hitlertysklands ockupation av Norge och Danmark och Sovjetunionens angrepp mot Finland.

Men det var inte, fortsatte Byström i sin analys av rörelsen, ”ovanligt att för en del fick intresset och engagemanget för Norden slagsida åt det ena eller andra hållet, medan andra hade ambitionen att försöka hålla ihop hela Norden.”

Det mönstret har gått igen genom historien. Utrikes- och säkerhetspolitiken har alltid ställt saker på sin spets. Även under skandinavismens mest engagerade år, när den grep en ung generation vid mitten av 1800-talet, lurade liknande motsättningar. Det dansk-tyska kriget 1864 avslöjade snabbt att de heta skandinavistiska stämningarna i tiden trots allt inte uttryckte makthavarnas verkliga prioriteringar. Bitterheten var stor hos många, långt tid efteråt.

***

Är det nordiska, ibland det skandinaviska, i en framtid kanske även det arktiska, perspektivet, dömt att alltid befinna sig bara till hälften inom räckhåll? Som en reservplan, alltid på sparlåga?

1979, i ett nummer av Scandinavian Political Studies, skrev Bengt Sundelius och Claes Wiklund att nordiska samarbetslösningar bara synes ”vara möjliga att genomföra i situationer när bredare europeiska eller atlantiska lösningar inte ligger inom räckhåll”.

Den iakttagelsen gjordes bara några år efter det stort upplagda, så kallade Nordek-avtalet – ”Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete” – fallit i början av 1970-talet, i första hand på grund av påtryckningar på Finland från Sovjetunionens sida.

Senare kom Danmarks, och så småningom även Sveriges och Finlands, inträde i den europeiska gemenskapen, att radikalt ändra förutsättningarna för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, kanske mer än något annat gjort sedan grundandet av det förstnämnda 1952, möjligen Helsingforsavtalet 1962 undantaget. Det europeiska perspektivet lovade och lockade så mycket, att det nordiska framstod som en aning förlegat och överspelat. Ändå överlevde samarbetet, och har haft fortsatt betydelse på flera områden, utan att skapa stora rubriker.

När Nordiska rådet samlades på Island tidigare i veckan, var det hav och havsmiljö som stod i fokus. Det är ett av årets teman för samarbetet: ett hållbart utnyttjande av resurserna i havet. I huvuddokumentet inför mötet lyftes bland annat klimatförändringarna, ekosystemen, föroreningarna av avfall och plast, utfiskningen och behovet av internationella samarbeten fram.

På sätt och vis kanske man kan säga att det nordiska projektet fungerat som bäst, eller åstadkommit mest, när det inte stått i centrum, när det inte eftersträvats med hetta och passioner, utan fått puttra fram lite i skymundan, sakfråga för sakfråga.

Tidigare centerledaren och utrikesministern Karin Söder skrev i sitt förord till boken ”Norden i sicksack. tre spårbyten inom nordiskt samarbete” (red Sundelius/Wiklund) att det ”nordiska samarbetsmönstret med konsensus som princip tidvis har varit framgångsrikt, intill dess att andra intressen än de nordiska tagit överhanden och man har bytt spår. När insikten om betydelsen av ett vitalt nordiskt samarbete väckts till liv, har det lett till goda initiativ, som ibland lett till bestående resultat.”

***

Men kanske håller den relativa lågmäldhet som präglat både debatten om och initiativen inom det nordiska samarbetet sedan 1990-talet på att övergå i en ny fas.

EU kan vara på väg in i en långvarig kris, med Storbritanniens utträde, auktoritära, antiliberala, främlingsfientliga rörelser med makt i flera medlemsländer och efterverkningar från finans- och skuldkrisen. Ryssland uppträder med ny aggressivitet gentemot omvärlden. Och hur USA, med blicken allt mer vänd inåt, eller mot Asien, kommer att se på de transatlantiska banden framöver, i synnerhet med Donald Trump i Vita Huset, är mycket osäkert.

Håller den nordliga dimensionen på att få en ny aktualitet?

Samtidigt är Arktis osäkra framtid, en viktig aspekt på just det nordiska samarbetet, en ny ödesfråga. Det tvärvetenskapliga arktiska forskarcentrumet vid Umeå universitet (Arcum), är ett initiativ som kommer att få ökad betydelse närmaste åren. I Arktis står mycket på spel. Framför allt miljön, men även nya transportleder och farliga säkerhetspolitiska kraftmätningar i klimatförändringarnas spår.

Det ställer nya krav på de nordiska länderna att agera klokt och förebyggande, men gör också Norden mindre perifert, som Johan Strang, vid Centrum för Norden-studier på Helsingfors universitet, skrev i boken ”Nordiska Gemenskaper. En vision för samarbetet” (2012).

Arktis, noterade han där, ”har kommit i världens lokala fokus både tack vare de naturresurser som området bär löfte om och på grund av de nya sjövägar som klimatförändringen för med sig. Norden framstår allt mera som en förbindelselänk mellan Europa och Asien.”

Han konstaterade också att det skett en förändring i ”omvärldens syn på det nordiska samarbetet. (…) Inte ens NATO eller EU utgör längre något hinder, snarare tvärtom. Regionernas och det regionala samarbetets roll ökar inom bägge organisationer, medan gränserna mellan medlemmar och icke-medlemmar minskar i betydelse. Det finns ett växande behov av kompletterande multilaterala samarbetsformer och organisationer som går på tvärs av gränserna för EU och NATO. Både Östersjön och Arktis presenterar utmaningar som måste lösas genom ett regionalt samarbete.”

Mycket har hänt på senare tid, men den slutsatsen håller.

***

Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och de självstyrande områdena Grönland, Åland och Färöarna, beräknas inom några decennier tillsammans ha över 30 miljoner invånare, och skulle, om man betraktade Norden som en enhet, utgöra en mycket stark ekonomisk region. Med samhällsmodeller som visat sig stå pall relativt väl under ekonomiskt oroliga tider i världen.

Där finns mer som förenar på djupet och långsiktigt, än tillfälliga gräl och munhugg kan få oss att tro. Norden som perspektiv kan visa sig bli alltmer betydelsefullt för miljö, säkerhet, demokrati och ekonomi under 2000-talet.

Kanske är tiden mogen för högre ambitioner igen i det nordiska samarbetet?