När sångsvanar lyfter från Degernässlätten om våren

RESOR. Hälsa Ryssland, hälsa de vemodiga diktarnas landskap, och sjung för kära Österbotten på vägen dit. Det tänkte jag en vårkväll i april, när sångsvanar lyfte från Degernässlätten i Umeå och försvann åt fjärran till.

I min inre bild, när jag slöt ögonen i skymningen och föreställde mig deras fortsatta färd, var de på väg över gränserna, över vidderna, åt nordost. De band i ett ögonblick, vingslag för vingslag, samman stora, besläktade men ändå åtskilda landskap på ett sätt bara flyttfåglar, konst, musik, romaner och filmer kan göra.

Och hur kan man annat än önska dem lycka till på den resan, hålla tummarna för dem, ge dem den futtiga välsignelse en stackars människa är mäktig.

Kommer de fram, kommer vi kanske också fram, i våra liv.

Fast vad vet jag om sångsvanarnas fortsatta rutt. Det kan ju hända att de landade redan bakom trädtopparna. Stannade de över sommaren i Norrbotten? Man ska inte sentimentalisera naturen.

Ändå inger det en befriande, ansvarsfull känsla, när svanarna drar bort över blöta västerbottniska vårmarker, att leka med tanken att de om några veckor ska landa i samovarernas byar.

Det blir en påminnelse om att lyfta blicken mot horisonten och ana en helhet, ett ömsesidigt förvaltande av historien, ana resor och avstånd, på ett annat sätt än dagsdebatten låter oss göra.

***

Som den åldrade rabbin, i amerikanska tv-versionen underbart spelad av Meryl Streep, säger i Tony Kushners ”Änglar i Amerika” om den döda, från Litauen invandrade kvinnan:

”Ni kan aldrig korsa havet som hon gjorde, för sådana väldiga resor existerar inte längre i den här världen. Men varje dag i era liv, korsar ni, färdas ni, alla milen på den resan mellan den platsen och den här platsen. Varje dag! Förstår ni mig? Inom er, är den resan.”

***

Hur överlever fåglarna under vintern, vart tar de vägen i fjärran om hösten? Det är en fråga européer ställt sig i årtusenden.

Redan Aristoteles skrev om det. Han spekulerade, i en blandning av imponerande insikt och galna gissningar. Det var känt förstås, också på hans tid, att fåglar flyttade. Men en del fågelarter, funderade filosofen, övervintrar kanske nedgrävda i någon form av ide eller förvandlas till helt andra arter när årstiderna växlar.

Skratta ni, men läser man Aristoteles blir man mer imponerad över hur mycket hans samtid anade rätt, än förundrad över hur fel den kunde ha ibland.

Ett av de första bevisen på att långt fler flyttfåglar än man tidigare kunnat belägga faktiskt korsar kontinenter, kom dock så sent som 1822, när Christian Ludwig Reichsgraf von Bothmer sköt en stork på taket till slottet i staden Klütz i det som nu är tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Rakt genom halsen på den döda storken satt en 80 centimeter lång pil av ett trädslag och med en spets av järn, som gick att härleda till jägare i centralafrika. Så fick forskarna bekräftat att och var storkarna övervintrar.

I Nurmijärvi i södra Finland sköts 1894 en bivråk, som visade sig ha en pil i ena vingen. En svensk etnolog fick pilen skickad till sig och kunde slå fast att den härstammade från det tropiska Västafrika. Alltså måste bivråken ha haft sitt vinterkvarter där eller längre söderut.

Utvecklingen fram till dagens mer avancerade kartläggningsmetoder har varit lång och tålmodig. Tusentals enskilda iakttagelser har vävts till kunskap och klarhet. Och upptäckt för upptäckt har känslan av fysiska avstånd krympt, samtidigt som politiska händelseutvecklingar, konflikter och beslut fått dem att växa i andra avseenden.

Och kanske tvingas vi inom kort att åter uppdatera vår bild av vart fåglarna drar, när längtan griper dem, som hos Tegner, och de försvinner mot söder, mot söder!, eller mot Norden, mot Norden!

I en essä i Süddeutsche Zeitung häromdagen läste jag om hur klimatförändringar och mänskliga ingrepp i naturen – bland annat genom berg av sopor eller utbredda monoodlingskulturer – håller på att få olika fågelarter att gradvis ändra sina flyttstråk.

Återigen hjälper de oss att inse större sammanhang. Ett övergripande, gemensamt ansvar för helheten, för livsmiljöer och klimat som förenar mycket mer än kartornas tillfälligare och godtyckligare gränsdragningar tillåter.

Ställ inte bara frågor som sänker vår gemensamma blick ner mot naveln här och nu, om ni får chansen att tala med mäktiga beslutsfattare under valåret. Ställ frågor, också, som får oss att höja blicken.

*************

Ord inför helgen

Vid fredagskvällens utdelning av VK:s kulturpris, på Bildmuseet, sa pristagaren, bildkonstnären Britta Marakatt-Labba i sitt tacktal några tänkvärda ord om hur mycket som alltid återstår att berätta i konsten, hur tiden aldrig kommer att räcka, hur tvivlet finns där om någon ska vilja se det skapade, men att man får försöka så länge det går.

Det är en insikt att sprida i vår tid. Vittna, lyssna och skapa med lust och uthållighet. I respekt för livets och naturens material. Från generation till generation går erfarenheter vidare, och med tiden bildar alla bäckar små, som hon sagt, ”en bred älv”.

Och så berättade hon för VK:s Karin Bernspång att hon aldrig sprättar upp ett enda stygn, även om det blir helt fel, utan broderar på och låter nya effekter växa fram just tack vare felstygnet.

Det var ord som spred tröst i rummet. Det kändes som råd också för mänsklig samvaro: Nyfikenhet även inför det som inte är perfekt från början. Tålamod med dem som inte hamnar rätt i varje läge. Varsamhet med alla, kanske de flesta av oss, som i tvivel och trötthet många dagar avfärdar sig själva som felstygn.

Vi kan, med det som insikt, hjälpas åt att brodera vidare och upptäcka oss själva och varandra igen, tillsammans.