Minnesord om Ola Ullsten

På måndagen kom beskedet att Ola Ullsten (1931-2018) avlidit i en ålder av 86 år. En efter en går de bort, de ledande politiker som bar upp svensk politik under 1960-, 70- och 80-talen.

Profilerna som mitt uppe i den tidens dagspolitiska hets och jäkt, och med sina olika, skiftande ideologiska drivkrafter, lade grunden för mycket av det som senare generationer haft att förvalta och utveckla, och ibland korrigera.

I en stark känsla av saknad tas alla sådana meddelanden emot, att ännu en av våra demokratiska föregångare är borta. Något går förlorat, en erfarenhet, en hållning, ett band till det som var. Vi blir lite mer ensamma i vår samtid. Och en känsla av tacksamhet väcks för alla som orkar och försöker att ta ansvar, trots att de sällan får några varmare lovord under sin aktiva tid.

***

Ola Ullstens meritlista blev lång, och säger mycket om det förtroende han – född och uppvuxen på Teg – åtnjöt i olika roller genom livet.

Ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) 1962-64. Riksdagsledamot 1964. Biståndsminister 1976-1978. Utrikesminister 1979-1982. Partiledare för folkpartiet 1978-1983. Senare ambassadör i Kanada och Italien. Och, förstås och framför allt, statsminister i den folkpartistiska minoritetsregeringen från oktober 1978 till oktober 1979, där han med bara 39 riksdagsmandat som underlag, tvingades till en parlamentarisk balanskonst ingen annan hade prövat på allvar sedan C.G Ekmans frisinnade vågmästeri under 1920-talet.

Det var inte kring Ola Ullsten som det stod mest fyrverkeri, karisma och konflikt, de där dramatiska åren i svensk politik, när partiledare som Palme, Fälldin och Bohman var rockstjärnor och sög åt sig det mesta av uppmärksamheten. Ullsten blev aldrig kult.

Hans avsked ur partipolitiken ägde också rum mot bakgrund av ett svårt liberalt valnederlag 1982, och skulle länge ställas i kontrast mot den liberala succén under efterträdaren Bengt Westerberg 1985. Det gjorde att även hans insatser under regeringsåren 1976-1982 fick en skugga över sig.

Otacksam är politiken, och orättvis, ofta, historieskrivningen.

Men på senare år har Ola Ullstens insatser uppmärksammats och värderats i betydligt positivare ordalag. Insikten om hans betydelse har ökat. Det känns bra, att han själv fick uppleva hur bilden av hans politiska karriär började förändras. Vi långt yngre hann ställa frågor, och visa vår nyfikenhet.

Det fanns hos Ola Ullsten, och där vill jag börja, en lågmäldhet, ett lugn och en förmåga till självdistans, som få klarat att upprätthålla på samma sätt igenom många år av maktutövning på högsta nivå. Kryddad som den var, med en torr, subtil, i sina bästa stunder smådrastisk humor, och en blick för det väsentliga i varje sakfråga, kommer den att vinna erkänsla även i historieböckerna.

Respekten för Ullstens sätt att bedriva och förhålla sig till politik, och hans grundläggande beredskap att söka samarbete, hitta kompromisser och få saker gjorda, har bara vuxit med tiden.

Han utstrålade en önskan att svara och resonera ärligt, för att bli förstådd, mer än en dröm att glänsa, överväldiga och förföra med retorisk briljans. Så vinner man kanske inte stora valframgångar. Men det är så man får saker uträttade även under krångliga parlamentariska förutsättningar.

Det var också hans relativa lågmäldhet, och kanske tendens till att inte ta allt på blodigt allvar, som gjorde att många underskattade honom. Först i efterhand har det blivit tydligt vilken genomtänkt och ideologiskt konsekvent parlamentarisk strateg, både vid framgång och motgång, som Ullsten var. Med sina goda kontakter till socialdemokraterna och Olof Palme hade Ullsten förutsättningar att bryta ner blockpolitiken mer än som skedde. Men kärnkraftsfrågan kom i vägen, och revanschsugna partier till både höger och vänster ville annat.

Ska man sätta en beteckning på Ola Ullsten, måste det bli socialliberal. Han var tidigt engagerad för jämställdhet, sociala frågor, bistånd och internationellt samarbete, bostadspolitik, medbestämmande i arbetslivet och miljö. Och med en, som det påpekats, optimistisk och teknikintresserad grundhållning.

***

På våren 2016 hade jag förmånen att få sitta en eftermiddag här i Umeå, över kaffe och godsaker, och prata med Ola Ullsten om hans liv, hans insatser och hans några år tidigare utgivna memoarer med titeln ”Så blev det” (2013).

Av naturliga skäl kom mycket av samtalet att kretsa kring hans år i regeringen, och kring dramatiken när den sovjetiska ubåten U 137 grundstötte i skärgården utanför Karlskrona 1981. Ullsten var då utrikesminister och hanterade tillsammans med statsminister Thorbjörn Fälldin krisen lugnt, principfast och kompetent. Men Ullsten bjöd också på underhållande anekdoter och beskrivningar om kända personer han arbetet med, nationellt som internationellt.

Ödmjukheten, humorn och den kloka eftertanken i hans iakttagelser blir ett minne jag varmt bevarar.

Ola Nordebo