Två steg framåt och en snegling bakåt i eftertanke
Det är 1840-tal, i Astrid Värings umeroman ”Släkten” (1934), en dag i maj, när älven äntligen går och det scherdinska handelshusets utslitna hyrfartyg ”Hoppet” och ”Svalan” sätts i sjön för inlastning, trots sina med åren nästan ruttna skrov.
”Hoppet” ska gå på Reval med tjära och bräder. ”Svalan” ska till Stockholm med skinn, vilt och hudar, och med ”renstekar, renben, rentungor, lappmarkssik, rörlugg, råg och kornmalt och åtskilliga andra saker av landsändans produkter, såsom vadmal, lärft och hemslöjdsalster av trä”.
För dessa dyrbarheter hoppas man kunna ta med sig salt, spannmål, kryddor, tyger, delikatesser och ”senaste modekram” hem från huvudstaden.
Men nya tider stundar, även i norr.
”Hoppet” förliser utanför finska kusten, med flera döda och förlorad last. Och ”Svalan” – med firmans gamle grundare Adolf Scherdin, han som gått från fattig, djärv gårdfarihandlare till förmögen, försiktig rådman, ombord – fastnar på en sandbank redan i älvmynningen utan att komma loss.
En som inte är förvånad över fiaskot är sonen August Scherdin, som länge varnat för de gamla fartygens förfall och försökt övertyga fadern om behovet av ett eget rederi, egna segelskepp och nya affärsmodeller, men varje gång fått till svar: ”När jag är död en gång, får du ta vid och bygga verket vidare, hur och på vad sätt du vill, men till dess får allt bli vid det gamla”.
Efter haveriet erkänner Adolf att han fastnat i nostalgi. ”Min envishet och mitt fasthållande vid det gamla och invanda bär troligen en dryg del av skulden (…) Du ville framåt, medan jag höll igen. En ny glanstid har brutit in över segelfartygen, och vi måste segla vidare med den”.
Ångerfull ger han klartecken för det nya, moderna rederi som sonen vill bygga. Det som sedan ska prägla Umeås infrastruktur, näringsliv och arbetsmarknad för ett halvt sekel framåt.
I slutet av romanen seglar unge, otålige August iväg till England och Holland för att studera skeppsbyggeri.
Långt senare, på 1880-talet, i den fjärde och sista romanen i Värings fortsatta serie om släkten Scherdin (”Härmfågel”, 1939), är det den åldrande, reflekterande August som vill bromsa och hålla utvecklingen emot .
Med skepsis och tjurighet ser han den nya tidens grovhuggna, osköna ångbåt anlända till stadens hamn under invånarnas entusiastiska, okritiska jubel.
Ett mekaniskt vidunder helt utan, tycker han, de ståtliga segelskeppens estetiska kvaliteter och genuina hantverk, men onekligen med en imponerande förmåga att i högt tempo ”kryssa uppför älven tvärs emot vind och ström”.
Det gör ont när epoker skiftar, för dem som vill förbli i det gamla.
Genom August skälver samma rädsla som finns i dagens samhällsdebatt: ”En dag tar kanske de där maskinerna rent av brödet ur munnen på folk, tänkte August … Redan nu har jag ju fått lov att avskeda alla mina arbetare på varvet för deras skull. En vacker dag gör man allting med maskin och människohanden blir ett onyttigt verktyg.”
Att det är ångfartygen, inte de scherdinska träskeppen, som har framtiden för sig, kan han se i företagets räkenskaper. Men vem vill erkänna att ett livsverk börjar bli förlegat? Vad betyder förlegat överhuvudtaget? Vad betyder mest i slutänden, när helheten summeras? Kan svaren alltid räknas fram? Har det inte stor betydelse vilka smärtsamt förvärvade erfarenheter och insikter från förr som man får med sig in i det nya, som en grund att stå på?
Dör August ändå med ett vagt hopp om att en del av det beprövade ska göra comeback?
Kort senare sätter, Väring stannar sin berättelse där, stadsbranden definitiv punkt för den lokala, varvsindustriella epoken, och andra prioriteringar tar över i Umeå.
***
Det kom, trots Augusts farhågor inför ångbåten, nya näringar, nya jobb, nya frigörelser, nya institutioner – inte minst demokratiska och sociala – som gick långt utöver vad 1800-talets umeborna kunde ana. Med ökat välstånd, bättre hälsa, större jämlikhet och vidgad frihet.
Men insmugglade i somliga av industrialismens framsteg fanns också en del av de stora problem som präglar även 2000-talet, inte minst på miljöområdet.
Kanske gick också, i de stora epokskiftena, på några punkter strävanden, värden och värdigheter förlorade, som vi nu börjat sakna och skulle vilja knyta an till. Frigörelsens, demokratiseringens och den högre levnadsstandardens tidiga frön.
Vilka är vår tids varv och segelskepp? Våra ångbåtar? Det är för tidigt att säga. Men många nya skiften väntar, några pågår redan för fullt. Debatten rasar både mellan och inom oss: konservativ varsamhet och progressiv nyfikenhet, sammansmält i ett slags dubbelbottnad förundran över att historien aldrig tar slut.
Den osäkerhet som uppstår när människor längtar både hem och bort samtidigt, försöker många olika politiska krafter slå mynt av i dag. Först när man erkänner att osäkerheten finns där, hur abstrakt den än är, inför skiften som pågår, går det att förhålla sig till den konstruktivt och ärligt, och samtala med andra om det.
Jag läser Värings romanserie i en blandning av märklig saknad av en epok jag aldrig upplevt och enorm lättnad över att slippa leva i den. Förljugenhet då, förljugenhet nu. Värdighet då, värdighet nu. Orättfärdighet då, orättfärdighet nu. Framsteg då, framsteg nu. Allt har förändrats, nästan ingenting har förändrats. Det är en paradox att undersöka närmare under valrörelsen 2018.
En sak som Väring tycks påminna oss om i sin skildring av generationerna Scherdin, är att det viktigaste inte är huruvida, utan på vilka sätt, med vilket mått av reflektion, med vilken hållning och vilka principer, som utvecklingen gås till mötes. Två steg framåt, och sedan en paus och en snegling bakåt för att vänta in eftertanke och självkritik.
************
En krönika på liknande tema:
