Framtiden för Arktis en ödesfråga
För en dryg vecka sedan korsade för första gången ett kommersiellt containerfartyg den så kallade nordostpassagen i Arktis, från Berings sund invid Alaska, längs den ryska ishavskusten västerut, genom Norra ishavet, för vidare färd ned till Norska havet.
Den historiska lasten bestod av elektroniska apparater från Sydkorea, och av rysk fisk. Moderna, globala exportprodukter och traditionella, regionala handelsvaror ur havet. Fraktade längs en rutt som under århundraden laddats av ekonomiska, vetenskapliga, industriella, militära, och politiska intressen.
Och det krävdes ännu hösten 2018 sällskap och hjälp av en atomdriven isbrytare, tillhandahållen av Ryssland, för att passagen skulle gå att riskera.
Den 23 augusti lade det danska skeppet Venta Maersk ut från Vladivostok vid Rysslands östra spets, åkte söderut till staden Busan i Sydkorea för ytterligare laddning och tog därefter kurs mot Norra ishavet.
För några dagar sedan, efter en resa utan allvarliga incidenter, lade det som planerat an i tyska Bremenhaven. I går nådde det slutmålet Sankt Petersburg, med en färd genom odramatiska Östersjön, som epilog. Många epokers förväntningar, drömmar, spänningar och faror flöt samman i dess kölvatten, på vägen från Vladivostok till staden med de vita nätterna.
Kommersiella transporter från Asien till Europa, via Arktis i norr – ännu är det inte konkurrenskraftigt och lönsamt, ännu har inte klimatförändringarna gått tillräckligt långt, isarna inte smält nog mycket, för att förutsättningarna ska anses ekonomiskt gynnsamma i jämförelse med rutten via Suezkanalen.
Venta Maerks pionjärtur var därför mer ett text än en början på snar reguljär trafik. Men snart lär det ändå vara mer vana än jättenyhet, att åtminstone mindre containerfartyg tar den vägen, och vimlar med militära och andra ekonomiska aktörer på uppdrag i regionen.
Och det är inte mycket att jubla åt. Tvärtom.
För den utvecklingen, i klimatförändringens spår, innebär långt större ekologiska och politiska risker – i jakten på territoriell kontroll över och exploatering av resurser som gas, olja, fisk och mineraler – än möjligheterna till snabbare frakter, som i sig genom utsläpp och olycksrisker i känsliga områden kan få en allvarlig miljöpåverkan, borde få motivera.
Arktis framtid är en fråga i debatten där klimat, miljö, mänskliga rättigheter, säkerhetspolitik och ekonomiska intressen tumlar runt på ett ibland svåröverblickbart sätt. Det märks i uttalanden och dokument, hur svårt länder i och kring regionen har att prioritera rätt, eller tror på möjligheten att få gehör för sådana prioriteringar, och sätta klimat-, samlevnads- och rättighetsfrågorna före säkerhetspolitiska och industriella kraftmätningar.
Klimatförändringarna i Arktis, till vilket både Västerbotten och Norrbotten räknas, får globala följdverkningar. Och arbetet på att kartlägga och motverka det försvåras när stormakter försöker ta kontrollen utifrån helt andra utgångspunkter.
Inte minst Umeå universitet, som har lyft fram det arktiska forskningsperspektivet de senaste åren, kan spela en viktig roll för att hjälpa oss förstå bättre, hur det arbetet ändå kan föras framöver på olika nivåer.
***
Så drog ett skepp förbi, genom vidderna, med ett nytt slags uppdrag, nya förhoppningar, nya goda motiv, nya baktankar, nya lögner, nya intressen, med ny prestige och nytt övermod gömt i en komplicerad ideologisk last, som om allt vore möjligt.
Polartrakternas många minnen, som är vana att få slumra ostörda, men ser varje besökare, lär ha vaknat till liv och förundrats, kanske både häpnat, känt beundran och ryst över vad som går att göra, vad som går att korsa, i det nya århundradet.
Märkliga resor äger rum fortfarande i den här världen. Bara det är ett faktum att stanna till vid en sekund, om man begrundar skillnaden mellan att färdas digitalt och fysiskt.
Men som alltid, gäller det att inte förblindas enbart av äventyret, utan läsa det finstilta och se maktförhållandena bakom.
Nordostpassagen är en gammal vision, i längtan och oro, längs vilken upptäcksresande och urfolk gett sig ut, frusit, drömt och riskerat sina liv. För överlevnaden, nyfikenheten, vetenskapen, penningen, makten, äran, egot, erövringen, eller odödligheten. Kanske alltihop samtidigt, i en del fall. Länge var de hjältarna framför andra, de som sökte polerna. I synnerhet de som angav huvudsakligen vetenskapliga motiv.
Arktis, framtidslandet, som Adolf Erik Nordenskiöld kallade det, har bevarat sin förmåga att fånga, fascinera och nästan hypnotisera. Eller som Torgny Segerstedt skrev när Andrée-expeditionens sista läger, resterna och liken, hittades på Vitön 1930:
”Vad skulle det nu tjäna till? Ja, vad tjänar det till att med tänd fackla tränga in i mörkret, när stormen kan släcka den? Så ha de spanare, som utforskat framtidens i dunkel höljda nejder, den ene efter andre med livet fått plikta för sin oförvägenhet. Men hur tätt än mörkret slutit sig om dem, ha de för eftervärlden stått där och lyst med sina storsläckta facklor över den väg, den har att gå. Mänskligheten får på alla livets områden söka sig fram. De nya vägarna måste prövas för att deras brister må kunna utrönas och avhjälpas. Mänskligheten skulle ingenstans komma, om den icke gåve sig i kast med uppgifter, som äro över förmågan.”
***
Någonting i det där väcker evig lust och inspiration. Det är bara att erkänna, i den andan måste det ske. Men 2000-talets pionjärer och framstegshjältar, i Arktis, blir de som inom forskning, civilsamhälle, politik och näringsliv hjälper till att identifiera miljöfarorna, ser rättighetsfrågorna, kämpar för vettigare prioriteringar, räddar det som räddas kan och hittar klimatlösningar för en hållbarare utveckling i Arktis hotade miljöer.
***
En krönika på liknande tema:
