Nej till drogtester i skolan – försvara den personliga integriteten

De har ingen rätt att få veta allt. Och de har ingen rätt att använda vilka metoder som helst för att kartlägga ditt liv, för att avslöja dina vanor, problem, åsikter, svagheter, sorger, intressen och läggningar. De har ingen rätt att bestämma på vilket sätt de vill låta ändamålen helga medlen för att förverkliga det bästa för dig, till priset av din kroppsliga och personliga integritet, dina hemligheter och dina medborgerliga rättigheter.

Försöker de skaffa sig den totalitära rätten – genom att locka eller tvinga, genom att vädja eller hota, genom att belöna eller straffa, genom förrädisk lagstiftning eller beskäftiga, hurtfriska debattörer – så säg nej och be dem att lämna dig ifred.

Delta inte, svara inte, ge inte efter, håll gränsen! Om de börjar koppla din utbildning, dina försörjning, din karriär, din yttrandefrihet, din välfärd, till sådana krav: Engagera dig mot övervakningen, radera den smilande hälsoappen, släng enkäten, skjut undan kisskoppen, vägra erkänna plikten att blotta ditt inre, acceptera inte tvångsmässiga, offentliga intrång i privatsfären.

Värj ditt liv och din integritet i tid. Allt måste inte registreras och kontrolleras hela tiden. Vänd storebror ryggen, så länge det går.

För de kommer inte att sluta – myndigheterna som vill veta allt, bolagen som vill tjäna mer, debattörerna som hittat sin nisch. De kommer inte att besinna sig, förrän de uppnått din fullständiga kapitulation och hörsamhet, och du fungerar smidigt, anpassat, renlärigt, korrekt och väloljat som systemet vill.

De kommer att vilja dokumentera vad du äter. Hur du rör dig. Vad du ägnar din fritid åt. Vad du tycker i olika frågor. Vilka du träffar. Hur du handlar. Hur du klär dig. Hur du sover. Hur du surfar. Vad du läser. Vad du lyssnar på. Hur du älskar. När du gråter. När du skrattar. Vilka ord och uttryck du använder privat. Vad du är rädd för. Vilka fobier du har. Vad du drömmer om. Vem du är i alla avseenden, hela tiden, ur livets alla olika aspekter.

Och när de vet det, kommer de att skicka informationen vidare mellan sig, för att belöna de dygdiga och straffa de fallna och olydiga. De vill hjälpa dig, att fungera bättre. De vill hjälpa dig, att passa in. De vill hjälpa dig att slippa vara en fri, komplicerad, oförutsägbar, svag människa. De vill hjälpa dig att fullända statistiken, stereotypen och propagandan.

Allt du behöver göra, är att låta deras påstådda oro för din lycka helga integritetskränkande metoder och förtryckande ingrepp.

Säg nej, medan det ännu går.

De som vill beröva dig din integritet av goda skäl, för att skydda dig, för att rädda dig, kommer snart nog att utnyttja sin maktställning för att tvinga dig till lydnad och underkastelse även i andra sammanhang.

Goda avsikter inledningsvis kommer att ersättas av storslagna övervakningsdrömmar senare. De repressiva system som naivt och godtroget utvecklas inom ramen för en demokrati, kommer att vara till stor hjälp för framtida auktoritära, totalitära ledare, vad de än kallar sig och vilken färg de än har på sina fanor.

Friheten är aldrig perfekt. Men den även i sitt krångligaste, sårigaste och sköraste tillstånd att föredra framför den resursoptimerade, glänsande och totalt kontrollerade ofriheten.

Det är så att säga frihetens natur, att den inte är perfekt och fullständigt tillrättalagd, att den inte kan underordnas bara en enskild, allomfattande lösning.

***

Häromdagen kom nyheten att en politisk majoritet i Skellefteå vill införa drogtester på gymnasieskolan. Det finns på flera andra håll i landet redan. Debatten om sådana tester har förts länge. I vissa lägen, som exempelvis vid en del fordonsutbildningar, kan de vara motiverade. Det finns alltid speciella fall. Men grundsvaret bör vara nej.

Om den personliga integriteten och den enskilda människans värdighet avfärdas, kan man ju plötsligt motivera nästan vad som helst, med hänvisning till strävan efter det goda eller perfekta samhället, den fullständiga hälsan, det felfria livet.

Först när en verklig målkonflikt uppstår, när de goda ändamålen är genuint svåra att argumentera emot – viktiga saker som arbete mot droger, brottslighet, extremism eller ohälsa – visar det sig vad integritet och rättighetsprinciper betyder på allvar. Vilka som har dem och vilka som bara stoltserar med dem när det passar och är bekvämt.

Även när ändamålen som anges är hedervärda, måste principerna stå fast om vilka medel som är eller inte är tillåtna i en liberal demokrati.

Drogtester av skolelever är inte acceptabelt. Det är ett exempel på de små stegens tyranni. Det är också – även under frivillighetens sken – ett tecken på hur andra delar av samhället och civilsamhället misslyckas, och det enda som återstår tycks vara kontroll och övervakning av människors vardag, att inskränka frihet och integritet för att kompensera för andra nederlag. Som om avskaffad kroppslig integritet för ungdomar skulle vara en långsiktig lösning på någonting överhuvudtaget.

***

Det är en av de farligaste och mest omvälvande förändringarna i vår tid: människors integritet börjar betraktas som något misstänkt som bara i undantagsfall kan tolereras. Den totala insynen och blottläggelsen håller på att bli norm – genom de sociala medierna även på frivillig väg.

Vi tillbringar stora delar av våra dygn i system där hyperkommersialism, bekännelsekultur och statlig kontroll möts halvvägs, och inget utrymme för integritet och privatliv däremellan finns kvar.

Övervakningen av människors kommunikation. Det kontantlösa samhället. Myndigheternas byråkrati- och registreringsaktivism. Forskningens blåögda förtjusning inför big data. Digitala program inom ramen för vård, skola, jobb, transporter, handel och omsorg, som tvingar människor att dela med sig av åtminstone alla sina metadata, för att överhuvudtaget kunna delta i samhällslivet.

För allt det där finns ett gott ändamål att hänvisa till, som anses helga just den eller den lilla inskränkningen av tidigare grundprinciper.

Kommer dessa system att missbrukas, även i politiska och kulturella syften? Naturligtvis, förr eller senare. Kommer människor att förföljas på grundval av de integritetskränkande insatser som i början motiverades med goda syften? Självklart.

Och vad händer när unga generationer fostras till att tro, att personlig integritet, kroppslig integritet, hemligheter, privatsfär, blyghet, egenhet, och skyddade delar av livet är något som man behöver be om ursäkt och skämmas för?

Du har väl inget att dölja, lilla vän? Låt oss testa dig. Låt oss få veta allt. Bekänn på en gång, ge oss makten över din integritet, för ditt eget bästa givetvis.

***

Det är dags, och har varit hög tid länge, att dra gränsen, att säga nej, att vara övertydlig: Hellre en frihet med brister och problem, än en högeffektiv, genomlyst, på ytan skinande ren och homogen, och i varje detalj otvetydig totalitarism.

Jag kommer att tänka på några rader från 2017 om den fria debattens villkor av Lena Andersson, i Dagens Nyheter, återgivna i boken ”Verkligheten och resten”.

I ett tillåtande samhälle, skrev hon, ”är allt inte tillrättalagt i varje enskilt ögonblick och vetskapen om att vi inte besitter all kunskap är central. Ett visst mått av stoicism genomsyrar människorna i det tillåtande samhället. Det är i diktaturer som Kampen mellan ont och gott pågår så ljudligt och oavbrutet att ingen ska missa den; allt står på spel hela tiden, samhällsnerverna är på helspänn och kommissarierna ser till att alla rättar in sig i ledet.” Och så skrev hon: ”Vad vi behöver i det tillåtande samhället är inte hängslen, livrem, hjälm, flytväst och ideologiska skyddsombud, utan ett inre immunförsvar mot ofrihetens nit och lidelse, den mentalitet där Kampen är normaltillstånd och intoleransen rättesnöre.”

Diskussioner med dem som har andra värderingar än de egna misstänkliggörs. Föreställningen att man legitimerar och normaliserar allt man inte bojkottar eller manifesterar mot, var en av hennes slutsatser, ”håller på att ödelägga det rationella samtalet”.

Eller det redan Kant talade om, som varit en liberal utgångspunkt sedan dess och som socialdemokraten Richard Sandler en gång i ett tal 1925, sammanfattade så här: ”Varje människa bär sitt ändamål inom sig själv. Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syften. Det är ur denna synpunkt samhällsformernas förnuftighet och rättmätighet är att pröva och problemen om frihet och tvång böra betraktas. Friheten behöver lika litet som livet själv ge skäl för sig.”

Till den insikten, att ändamålen, aldrig så goda, inte helgar medlen, måste vi hitta åter.