Vad är viktigast: stoppa dåliga förslag eller förverkliga bra?

”Det är mycket viktigare”, skrev Calvin Coolidge – en 38-årig, lovande, men tämligen okänd lokal republikansk politiker i Massachusetts – till sin far 1910, ”att stoppa dåliga lagförslag än att få igenom bra.”

Som ung hade Coolidge haft progressiva tendenser, i Theodore Roosevelts kölvatten, och de dröjde sig kvar några år till i hans insatser på delstatsnivå. Men redan nu var han på väg att utveckla den lugna, försiktiga, ordkarga, nyktra konservativa grundsyn som skulle prägla mycket av hans nationella politiska gärning.

Den förde honom så småningom, 13 år senare, ända till presidentposten och Vita Huset, där han styrde 1923-1929.

Och hans instinkt förblev: Hellre undvika misstag och avstå från göra för mycket, än att överilat pröva en massa saker för att visa handlingskraft och i hopp om att någon gång träffa rätt.

I dag anses ”tystlåtne Cal” vara en av den moderna konservatismens föregångare, med ett i flera avseenden återupprättat rykte som klarsynt, sansad, klok och hederlig.

Efter att länge ha fått låga betyg av historiker – och en delskuld för den ekonomiska depression som utbröt bara ett halvår efter det att han avgått som president – ökade intresset för honom dramatiskt när Ronald Reagan i början av 1980-talet utnämnde Coolidge till en av sina förebilder. Reagan bytte till och med ut det porträtt av Harry S Truman som Jimmy Carter låtit hänga upp som inspiration i ”The Cabinet Room”, mot ett av Coolidge.

I hans anda, skeptisk mot byråkrati, risktaganden, klåfingrighet, höga skatter, budgetunderskott och onödig lagstiftning, skulle landet åter styras.

Well, riktigt så blev det ju inte. Ronald Reagans politiska arv, hur man än värderar det, skiljer sig också på viktiga punkter radikalt från Coolidges.

Men intresset för Coolidge har fortsatt att växa, och har resulterat i flera läsvärda biografier om honom på senare år. (”Coolidge” av Amity Shlaes från 2013, som tar tydlig ställning för inte minst Coolidges budget- och skattepolitik, väckte uppmärksamhet när den kom. Robert Sobels ”Coolidge: An American Enigma” från 1998 är en mer återhållen genomgång av Coolidges liv.)

Politikern som ansågs vara extremt korthuggen, ovillig att bjuda på sig själv och inte särskilt elegant som talare, har vunnit nya anhängare. Kanske också för att han står i hälsosam kontrast till samtidens narcissism, storvulenhet och pladdrighet.

Berömd är anekdoten om hur en ung kvinna hamnade bredvid Coolidge på en presidentmiddag och berättade att hon slagit vad med sina vänner om att hon skulle få honom att säga mer än tre ord. ”Du förlorar”, svarade Coolidge.

Men den syn på politik och reformer som gjort honom till en konservativ ikon – hellre stoppa dåliga förslag än att förverkliga bra – har också varit skälet till den hårda kritik som riktats mot honom från många håll, både i samtiden och i senare återblickar.

För det var ju så, att redan hösten 1929, sju månader efter det att Coolidge, fortfarande populär, lämnat Vita Huset, kom börskraschen som inledde en katastrofal ekonomisk nedgång inte bara i USA, utan runt om i världen. Än i dag är det med den krisen – bakgrunden, förloppet och följderna – som nya ekonomiska hot jämförs.

Förloppet och hastigheten i kraschen överraskade de flesta. Även om Coolidges år vid makten – under den motsägelsefulla jazzeran på 20-talet – kännetecknats av ekonomiskt goda tider fick han snabbt, och av uppenbara skäl, en del av skulden för depressionen som följde. För de underliggande obalanserna i ekonomin, för den passiva tron att det löser sig bara politiken håller sig lugn och för frånvaron av trygghetssystem och konjunkturredskap.

Ekonomer och historiker har allt sedan dess diskuterat i vilken utsträckning kraschen berodde även på den ideologiska grundsyn Coolidge representerade. Rymde den en direkt likgiltighet, eller åtminstone en naivitet?

Hans strängaste vedersakare har jämfört honom mycket negativt med Franklin D Roosevelt och det breda, reformprogram, The New Deal, som FDR från 1933 och framåt, satte igång mot lågkonjunkturen, arbetslösheten och den sociala misären.

Roosevelt hade redan under valrörelsen 1932 formulerat sin utpräglat pragmatiska hållning i några kända ord:

”Det är sunt förnuft att ta en metod och testa den. Om den misslyckas, erkänn det ärligt och testa en annan. Men framför allt, testa någonting.”

I den situation som rådde, mottogs det som ett efterlängtat rop på handling. Gör något! På många sätt var det motsatsen till vad Coolidge stått för.

Roosevelt ville pröva olika saker för att få några rätt. Han såg det som viktigare, kan man kanske säga, att förverkliga bra förslag än att stoppa dåliga. Han trodde, att utan handlingskraft skulle förtroendet för demokratins förmåga att lösa problem urholkas.

Men inte heller det är någon oproblematisk inställning i alla lägen. Den kan sluta med tom symbolpolitik och kontraproduktiv aktivism, om den drivs till sin spets. Det som hyllas för stunden av de otåliga, behöver inte vara långsiktigt genomtänkt. Andra kan få rycka ut och städa upp efter impulsiva slarvpellar. Ropen på starka ledare som pekar med hela handen väcker farliga instinkter.

I efterhand har ekonomer och historiker debatterat också Roosevelts politiska insats och New Deal intensivt.

Inte alla åtgärder som prövades på 1930-talet gav önskat resultatet. En del reformer med goda syften anses rentav ha förvärrat läget. Bland det som kändes rätt för stunden, kunde somligt efteråt påvisas ha varit i sak ogenomtänkt. Ekonomin i USA fortsatte att krisa och arbetslösheten pendlade på höga nivåer, egentligen ända fram till andra världskriget.

Roosevelts konservativa kritiker betecknar New Deal som ett misslyckande och menar att med Coolidge som president även i början av 1930-talet, hade läget aldrig blivit så allvarligt.

Räddade Roosevelt den amerikanska demokratin genom smattrande program i social- och konjunkturpolitiken, eller är det Coolidges lugna, tålmodiga försiktighet som fått rätt i efterhand?

Den debatten lär fortsätta.

***

Men intressantare, om en trist socialliberal får kika fram, är väl att ett modernt, marknadsekonomiskt välfärdssamhälle som det svenska, är starkt präglat av erfarenheterna från både konservativ försiktighet och handlingsduglig reformvilja.

I vissa skeden behövs det avgörande beslut, riskvillighet och förändringar. Det som bryter ett låst eller passivt läge. När grundläggande principer står på spel, när människor behandlas och far illa, när ofrihet råder eller när en situation i andra avseenden håller på att gå över styr. Då är det ibland är det viktigare att få igenom något konstruktivt, framåtsyftande, kanske en aning symboliskt, även om det inte blir perfekt.

I andra skeden är det viktigare att undvika att göra misstag. Att förhindra dumheter och destruktiva krafter. Att hålla livet och människor fria från förstörande, auktoritär aktivism. Som när förtryck, fientligheter och förföljelser av olika slag börjar rättfärdigas som medel för andra ändamål. När kortsiktiga ”åtgärder” jagas fram för att de trendar och får stöd av hetlevrade debattörer, men i sak riskerar att skapa värre problem än de löser. När historiska erfarenheter ignoreras.

***

Sverige kommer under de närmaste mandatperioderna att stå inför åtskilliga svåra problem och vägval.

På vissa områden kommer det att vara viktigare att något positivt, till det bättre, faktiskt sker, i närtid, än att de valda lösningarna blir helt felfria. Frågor kring den digitala epokens arbetsmarknad, skattesystem och socialförsäkringar. Kring personalsituationen i och finansieringen av framtidens välfärd. Kring sammanhållningen mellan stad och land. Kring långsiktiga principer för migration och integration på 2000-talet. Kring rättsstatens återupprättande i utsatta miljöer. Kring den luriga kombination av ny teknik, obekväma politiska styrmedel, personlig ansvarstagande och marknadsekonomi som klimatomställningen kräver.

I andra debatter hotar politiskt tvång, symbolhandlingar, byråkrati, regleringar, satsningar och jakt på ”lösningar” i minsta lilla, bara att ställa till med elände. Att inskränka frihet, mångfald och skapandekraft, för att tillfredsställa makthavares, kampanjmakares, kändisars, bolags eller lobbyisters tillfälliga intressen. Att snärja människor.

Sverige behöver en regering som hittar balansen mellan försiktighet och aktivitet. Som klarar av att behålla lugnet. Som inte definierar allt som politik och löper amok varje dag i skitfrågor. Men som också inser när det faktiskt är nödvändigt att tänka större, ta politiska risker och gå till långsiktiga beslut. Balansen, den gyllene, om ni så vill, mellan Coolidge och Roosevelt.